Nobelpris...och litterär devalvering

Vi lever i en förunderlig tid. Här kommer ett exempel, en kommentar från poeten Klaus Fischer i Stockholm – läs och begrunda:

"Jag tänkte läsa på lite inför Herta Müllers Nobelföreläsning idag (7/12). I min bokhylla hittar jag en volym av Herta Müller. Det är romanen Hjärtdjur som kom ut på svenska 1996. ”Utrangerad” står det stämplat på omslagets baksida. Jag hittade den för några år sedan i en bokvagn med utrensade biblioteksböcker. Den kostade fem kronor då. Nu är den ett inlägg i biblioteksdebatten."

Klaus Fischer

Claes Andersson – en dikt

Här sitter han och längtar efter hennes undervattensbrasor

Gläder sig åt den framtid som var och alla minnen de har framför sig

Om allt bara vore lite mindre igår och lite mera i morgon, tänker han

Kan man längta bakåt?

Kan man se fram mot gårdagen?

Kan man ångra det som aldrig hände?

Sörja det som aldrig kommer att ske?

Kan man acceptera att det här inte är någon generalrepetition, utan

samtidig premiär och avskedsföreställning



(alla minnen ska dö)




... ur samlingen Lust (2008)

Claes Anderssons 22:a diktsamling heter Lust och handlar om kärleken, sorgen och döden. "Vi vet inte vad vi har men vi vet vad vi får" skriver han om den utplåning som väntar alla. Och som kan göda livslusten. Den anderssonska humorn och insiktsfullheten är dessbättre av det smittsamma slaget.

Claes A kommer till Heidruns trädgård söndagen 2/8 kl 17.00 för att tillsammans med finlandssvenska och värmländska författare bjuda på ord och visorna kommer värmländska tungor att sjunga...

Från Arkadien...

Från Arkadien och sitt grekiska deltidsviste skickar oss Sven Smedberg följande text. Därmed är Bokgetens Litterära Löpsedel återuppväckt ur en vårvinterdvala. Vi hoppas fortlöpande kunna publicera nyskrivna texter på denna blogg.
Sven Smedbergs senaste bok heter Allhelgonanatt, med bilder av Roi Friberg (se mera www.heidruns.se)


Khan Kria Vrisi

Arkadien är ett landskap där poeter låter herdar och herdinnor ägna sig mer åt erotik än åt fårskötsel, där Fritiof har ringa behov av kläder och där man ser Korsika i siktigt väder. Vad som är mindre bekant är att Arkadien är ett peloponnesiskt kärnland, där viss civilisation tidigt uppstod, där man tidigt plöjde, vävde och byggde städer om man får tro antika auktorer. Huvudort i Arkadien är Tripolis, beläget på den övre av två högslätter.
Så var det även 1859, då Fredrika Bremer kom förbi Tripolitza på sin resa i Gamla Verlden. Och när hon ändå var så nära tyckte hon bestämt – till medresenärernas förfäran – att man borde göra en avstickare till Sparta, Lykourgos’ och Leonidas’ stad och till Mistra, som klänger i berget strax därovom, medeltidsstaden som Goethe gjorde till skådeplats för slutscenerna av Faust. Förfäran, ty dit gick enbart ridväg över bergen och hennes gästfria värd varnade:

Nej, nej! det går icke an! Ni bli fördränkta i regn, instängda i en usel khan, genomblötta, sjuka, för-lorade! Regntiden här har just begynt; se molnen skocka sig; - det går aldrig väl! Det går icke!... Nej!....

Sagt och gjort, hästar hyrdes och man satt upp, Fredrika i en inte allt för bekväm träsadel, men det fick gå. Hon antecknar 8 Sept:

De grekiska sadlarne, klumpiga machiner af träslåar och skinnputor, sågo icke inbjudande ut. För säckar och varupackor kunna de vara bra, men för menniskor?! Och hästarnas öfriga utstyrsel sedan! I stället för tyglar en tågstump, fästad kring hästens nos! I stället för stigbyg-lar en ögla af tåg, i hvilken man får sticka foten! Det är kanske arkadiska tillställningar, men - aldrig har jag känt hos mig mindre smak för arkadiska tillstånd.
Emedlertid betäckte man de otympliga sadlarne med kuddar och täcken. Den långe spartanen Dimitri, tågets anförare, lyfte mig, som ett barn, i sadeln, der jag till min öfverraskning satt som i en beqväm ländstol och befann mig, ridande såsom arabiska, åter alldeles förträff-ligt väl på hästryggen. Jag är bestämdt skapad att sitta till häst.
Man hade gifvit mig en liten hvitgrå bäst med rödlätt nos och likadana hofvar, hvilken jag snart fann vara ett allrakäraste kreatur, säkrare och bättre, än någon af mina goda palestinska hästar. Min ledsven var en 60-årig spartan vid namn Konstantis, som hade fina drag, ljust, lockigt hår, och skuttade öfver bäckar och stenar, samt gick med fötterna utåt som en dansmästare, en verklig spartansk f.d. dandy. De andra voro. vackra, högväxta unga män i fez och fustaneller, raska och muntra, så att det var en lust åt. Den tyska professorn och philhellenen följde äfven nu med oss, och friskt trafvade vår lilla fyrmannakaravan, under de spartanska ledsagarnes högljudda muntra rop och prat, öfver Tripolitza slätt och på vägen till Sparta.

*

Efter Megalopolis på den nedre arkadiska slätten går stora landsvägen österut upp över en ås mot Tripolis på den övre. Strax efter Asea, idag ett kafé längs vägen, i någon helladisk tid en befäst borgklippa, undersökt och utgrävd av svenska arkeologer, kan man ta till höger på en mindre väg som slingrar sig sydvästvart mellan kullar. Här färdas Pelle och jag i majgrönskan – hit har ännu inte sommartorkan nått – i en Suzuki Samurai av den lite bredare, spanskbyggda sorten, öppen och vindomfluten, skuttig och lite bullrig. Pelle läser kartan, namnger byar, berg och bäckar. Mánaris, Vlachokerasiá, Agriokerasiá, 1140 meter över Joniska havet.
Vi har tagit en genväg. På höjderna omkring står vindkraftsnurror, en hel skog och den alstrade energin leds bort i knippen av grova trådar burna av fyrbenta stolpar som jättekliver mot centraler åt Megalopolis till. Byarna är små, trånga, men prydliga. Här odlar man frukt och inte bara oliver och kungsljusen paraderar på vägrenen halvannan meter höga. Traktorer tumlar i odlingarna, getflockar rinner utför bergssidorna, det pinglar uråldrigt, en herde sover (?) med mösskärmen nerdragen över näsan.
Genvägen leder oss upp på den 57 km långa, tungt trafikerade riksvägen mellan Tripolis och Sparta. Bred och asfalterad slingrar den i vida kurvor allt högre upp mot den höjdsträckning som bildar gräns mellan Arkadien i norr och det sydliga Lakonien. Det dröjer bara några minuter innan vi har nått upp på vattendelaren. Här ligger en khan, ett truck stop av den megalomana sorten. Parkeringsplatsen är större än torget i Torsby, kaféverandan är tjugo meter lång och därinnanför är stort nog för att ställa till med bal och högt till taket som i en kyrka. Man är rustad för sommarens turistinvasion, men denna fredagsförmiddag är det sömnigt. Man rensar rabatten och väntar. På vägen dånar långtradare. Vi får oss varsin cappucino och slår oss ner med kartorna.

*

Fredrika och hennes följe på väg söröver red oftast i en uttorkad flodbädd. Sten, buskar, hedväxter. Herdepipor hördes då och då, man såg hjordar av getter och får, vaktade av herdar

… vackra, unga män med hvita yllemantlar, kastade öfver axeln, långa herdestafvar och hvita yllemössor, sådana vi ser dem på bilder av phrygiska hufvuden …

men landskapet var kargt och öde och till råga på allt tycktes inte vädergudarna vara på gott humör:

Molnen sammandrogo sig hotande öfver oss och vin-den blåste ryckvis fuktig och kall. Vår hederliga värds i Tripolitza spådomar, att vi skulle bli inregnade, "dränkta" i den eländiga khan, der vi måste tillbringa natten och hvars namn var "Krya vrousi" (det kalla vattnet), kommo åter och åter till mig med dystra utsigter i den mörknande kvällen under det mörknande fästet.
– – –
Ändtligen kommo vi fram till ett par låga kojor djupt bland bergen. En flod, svälld af de nyss fallna regnen, brusade der fram i det den vände ett litet qvarnhjul. Bygningarne voro så låga och små, att man måste fråga sig om de voro ämnade för menniskor. I huset invid qvarnen fanns likväl ett större öfre rum (mycket likt en lada hos oss), icke osnyggt och med några halmmattor på jordgolfvet, och der kunde vi stadna öfver natten.

Man dricker te och en dryck av arrowrot, man spisar middagen, elden falnar och man bäddar med täcken, kappsäckar och kuddar. Natt. Kvarnen bullrar, strömmen brusar. Fredrika kan inte sova.

Klockan half tre på morgonen gick jag sakta upp och ut på trappan för att andas frisk luft och se mig om, och såg - hvarken åskmoln eller regn, utan den klaraste himmel full af vänligt tindrande stjernor! En sådan syn under en sådan resa och efter sådana tillbud var mer värd än perlor och guld. Glad återvände jag till min mörka vrå, och lyssnade nu till strömmens brus och qvarnens buller med helt andra känslor, än nyss förut.

I den klarnande morgonen lämnade de det ”kalla vattnets" dystra dal och fortsatte förväntansfulla mot Sparta nere i den breda Eurotas-dalen och med Taïgetos väldiga massiv i fonden.

*

På kartan från mitten av 1800-talet står knappt läsligt Khan Kria Vrisi intill vad som ser ut som en älv på väg genom en brant och smal kanjon som skär gränsen mellan Arkadien och Lakonien. Vi lägger kartan på kafédisken och frågar om vi kan få stället utpekat åt oss. Efter inledande tveksamhet och språkförbistring bildas en manlig församling av personal, lastbilschaufförer och andra kafésittare och ett livligt samtal och pekande tar vid. Greker vill gärna lämna svar på ställda frågor, men det slutar med att ingen hört talas om denna plats. Dock finns några mil längre österut en Mega Vrisi, om detta råder enighet. Vi förklarar vårt ärende: att följa en världsberömd svensk författare i spåren, en kvinna som 1859 i september övernattade i denna khan – hon företog en liten pilgrimsresa … och vi ägnar nu henne … Man låtsas inte om det uppenbart stolliga i sådant företag och återgår till kafébord och rabatter.
Vi äntrar jeepen och undersöker under en timmes tid terrängen. I dalbottnen är bäcken uttorkad, rester av en gammal kvarn står inte att finna. Berg med krattskog åt ena hållet, hedar som minner om Alvaret åt det andra. Glest mellan boningar. Hus av lertegel har förstås regnat bort.
Vi uppger vidare efterforskning och drar söröver, vi också, skuttigt och bullrande ner mot Eurotas’ dal och det dammiga Sparta. Jeepen skohornas in i en ficka på Lykourgos-gatan; lunch vid ett torg.
På väg hem till Messinien stannar vi där Taïgetos-bergets djupa kanjon Langada mynnar. Här ska spartanerna ha försökt avrätta messiniern Aristomenes genom att kasta honom ner i en grotta. Han klarade fallet och lät sig vägledas ut ur grottan av en räv. Det var på 600-talet f.v.t. Varningsskylt och tre nyss nerfallna stenblock om vardera 20 ton eller så får oss att avstå från närmare besiktning.
Vi anträder klättringen hem över Taïgetos. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Sven Smedberg

Gunilla Witt • Halvvägs nerför Vasagatan

Koreografen och poeten Gunilla Witt, född 1955 i Göteborg, har gjort sig känd för sina egensinniga solon och danser, där blandar dans och poesi. Diktsamlingen Halvvägs nerför Vasagatan är en livsberättelse i sex delar som utspelar sig både mitt i Göteborg och vid barndomens sjö utanför Alingsås. Eller från nynnande stigar till 4:ans spårvagn. Boken utkommer i mars på Heidruns Förlag.


Två dikter ur Halvvägs nerför Vasagatan

Halvvägs nerför Vasagatan, djupt under lindblomsgrön allé,
lika långt från Heden som till Haga, tänker jag raka
ödestankar: Lever Pamina än?
Vasastadens trygghetsornament och tunga portar,
sprayade med nattens signaturer, ramar in trädteatern
där jag stannat, tvekande, i almens och centrallyrikens skugga.
Källarna har alla tömts på ved och fyllts med restauranger.
Vi fördriver tiden i det gamla seklets underliv.
Här finns korsningar och spårvagnar att välja. Viktoriagatan,
Karl Gustavsgatan, Vasaplatsen 11 B. Där föddes Karin Boye.
Pistagegrön är fasaden.


+


Varje vecka tar jag 4:ans spårvagn från Valand
till slutstationen Mölndals Torg, på väg till terapi.
I ur och skur, i vårgrönska och snö, står under ett träd
på torget en minitant i brons. Lätt framåtlutad,
med håret draget till en knut i nacken och vänsterarmen
böjd med öppen hand, i väntan på en hemlig gåva.
På fundamentet där hon står är ingraverat ”Akta
Jorden”.
Torgtanten har fött en lika småväxt dotter som flyttat
hemifrån och bildat bronsfamilj. De bor på Olof Palmes
Plats, strax framför Folkets Hus. Hon, dottern, är evigt
väntande i sista månaden, stackars hon. Maken håller
fanan högt.

Välkommen till Heidruns Åsa Linderborg!

(Det härliga bokomslaget är skapat av Jesper Weithz/Revoluform)


En intressant aspekt med Åsa Linderborgs självbiografiska barndomsskildring, Mig äger ingen, är allt det som kan kallas autentiskt, det som i miljöer som hon vistas i är så självklart osentimentalt, bortom en massa värderingar och bedömningar. Det har med det bevarade barnaminnet att göra, kanske också sinnet, det oförstörda men för den sakens skull allt annat än naiva. Barnets dubbla blick ser och ser igenom, skyddar och behöver skydd. Turerna med den törstige fadern, tillika mästerhärdaren på Metallverken i Västerås, leder till många jobbiga lägen och stunder som förstärks av författarens förmåga till just närvaro i den känsla som då fanns.
Och mellan dessa svårhanterliga verkligheter och den avundsvärda möjligheter till varma, välkomnande miljöer, kutar ett barn i folkhemssverige på 1970-talet. Inte minst hennes "italienska" tillflyktsort hos moster Nina och hennes Guido i Skiljebo, doftar friskt och förföriskt av oregano, vitt bröd och olivolja. Så här vackert kan ett eternithus inramas: "Huset var kvadratiskt med en fasad av grå eternitplattor och låg i hörnet av en stor trädgård som levde sitt eget liv till lycka för den som inte hade ansvaret. Den prunkade av blåsippor, astrar, gullvivor, hallonbuskar med bär stora som tomteluvor och bigarråträd som nuddade stjärnorna."



”Pappa och jag”
Författaren ÅSA LINDERBORG läser
och berättar runt sin barndomsskildring.
Servering och boksignering
Heidruns Bok & Bildcafé
Sönd 22/2 kl 16.00
Förhandbokn. 0560 421 26
Arr. Heidruns vänner, med stöd av
Kulturnämnden och ABF N. Värmland

BOKGETENS LITTERÄRA LÖPSEDEL

KLAUS FISCHER
är född och uppvuxen i Linköping, men bor numera i Stockholm. Han är verksam som dramatiker och poet. Fyra pjäser i olika genrer har uppförts av honom på teatrar i Stockholm och ute i landet. 2008 kom diktsamlingen SOM EN SKUGGA PÅ JAKT EFTER SOL, Heidruns förlag. (Författarfoto: Mats Lundqvist)
Följande dikter är nyskrivna.


DEN HÄR GÅNGEN

Det hörs hur isen lägger sig
ner i viken Hundarna
i lunden är ludna idag Flocken

på fältet är mindre men skäller mer
Ingen ska komma och säga att vi är
dåligt förberedda den här gången


HELA NATTEN

Jag vaknar utan att ha sovit
bara blundat hela natten
har det snöat i mitt huvud

och blåst ner träd på gården


ÄNDÅ KAN

Nu har vinden också blåst bort
Inte ett strå rör sig i gräset
runt elskåpet Ändå kan

buskarna framför Konsum
inte stå stilla idag heller


PÅ BOTTEN AV EN

Kantstenen står fortfarande och väger
på Svarvstolsvägen Inget regn idag heller
bara tre sandiga slattar Brännvin Special

på botten av en halshuggen flaska i rännstenen
fälgen från en Ford och regnbågens alla färger
i bäcken av bensin som porlar nerför backen


PÅ ANDRA SIDAN

Framför det tomma kärlet för returpapper
ligger gamla tidningar och skrevar med mittuppslagen
Trottoaren går ett varv till runt kvarteret, men det är

ingen som följer med idag heller På andra sidan
grusplanen har gräset också stannat nu
Himlen helt flådd, inga moln, bara nerver

BOKGETENS LITTERÄRA LÖPSEDEL

BLL är namnet på den ruta i världsrymden, där vi tänker publicera olika texter/bilder av kända som mindre berömda författare och konstnärer. Poesi. Prosa. Miniessäer. Brev. Debatt. Bilder. Allt som möjligt tänkas kan. Kanske en kommentar till den tid och den värld vi lever i, en hyllning till en människa, ett inspirerande boktips…
Formen kommer säkert att förändras, men tanken är att varje text ska ligga en vecka på plats, men kvar i arkivet betydligt längre.
Det är vår kringfarande korrerspondent och tecknare, Gunnar Svensson, som hämtat mongolisk inspiration till BLL-loggan och det är därför passande att vi inleder äventyret med en text av Svensson, ur hans nyligen utkomna LIVET, ett spektakel (Heidruns, hösten 2008).

Bidrag och förslag, idéer och hugskott, skickas till Bengt@heidruns.se

Med varma vinterhälsningar!
Bengt Berg/Heidruns

......

Gunnar Svensson
Morgon i Mongoliet

Jag väcks vid femtiden av ett öronbedövande dån, det låter som flyglarm, från absolut tystnad till fullt crescendo. Inte bara yl, yl, utan verkligen: OOOOiiiiiiiyyyyyyyiiiii, med fullt ös. Efter några minuter återigen tystnad, endast några korta bjäffanden från byns hundar. En flock vargar går förbi.

Omkring fem meter från jurtan hade de passerat, spåren från deras stora tassar påminner om varma filttofflor i det frostbitna gräset.
– Var de många, frågar jag min värd.
– Säkert ett tjugotal.
Honom jag frågar är mongol, herde som nästan alla andra, ryttare som alla mongoler.
– Skjuter ni några av dom?
– Jo, om de visar sig i dagsljus.
Han rullar en cigarett och flinar.
– Självklart. Smådjuren har vi instängda i fållor om natten. Hästarna skockar sig och slår bakut. Våra hundar är orädda. Ibland tar vargarna någon get eller oxe, men då smäller det, konstigare än så är det inte.
Han med den långa manen hopsatt med ett rött band, klädd i den mongoliska kappan med tygskärp virat ett par gånger runt magen,
basker, cigarett i sitt stadiga leende, den mannen anser att jag skall hänga med på en liten ridtur.
Jovisst, tycker jag.
Han har riktiga läderstövlar med dubbelt skydd vid vristen för stigbygelns skull. Avundsjuk på hans fina stövlar, han skrattar åt mina sandaler. Länge har jag letat men inte hittat stövlar stora nog.
Vi rider ut på stäppen med ängder gröna, doft av örtagård. Solen redan het, det ångar från markens gröda.
TJOOH, skall man skrika åt hästen, liten och satt, mager om bena, kort hals, litet huvud, pigga ögon. Alla hästar jag ser är oskodda, kanske för att de aldrig används som dragdjur, att dra kärran är oxens lott.
TJOOHH, tjooh och den faller in i ett mjukt trav. Min vän mongolen, han som flinade åt mina sandaler, rider in i ett snår, bryter en piska åt mig. Vi rider mot solen och stäppens alla dofter: fårpiss, nejlikor, klosterträdgårdens alla örter, lukt av hästsvett, getragg, gammalt läder.
Han rider i mongolherdarnas hårda träsadel, en mjuk rysk sadel har jag fått låna.
Plötsligt rider han om mig i full galopp, tar fram tobaksburken, strör ut tobak i det lilla papperet, rullar, slickar ihop, tänder och blossar, i samma gungande fart.
Han flyter fram över den böljande stäppen. Kisande mot solen ser han ut över sitt landskap med milavida horisonter, ännu längre bort i den blåskimrande förmiddagen ser vi Selengaflodens dalgång kröka sig mot norr.
Hur, när, vart flyttar man en jurta? Det runda tältet som är uppbyggt av ett enkelt spjälnätverk omsvept av filtad ull. Ytterst tältduk omvirad av rep, fast förankrat i backen. Formen och de hårt spända repen är till för att jurtan skall motstå de hårda vinterstormarna.
Kvinnan jag besöker verkar vara över sextio, med ett vist gammalt ansikte som kisat mot stäppens sol under många år. Hennes man är borta för att finna en ny betesplats åt kreaturen inför vintern.
Vi flyttar fyra gånger om året berättar hon, att ta ner och sätta upp jurtan tar bara ett par timmar, allt är löst och hopfällbart. Trägolvet är hopsatt i sektioner, dörren har gångjärn men karmen är fastsatt med rep. Inredningen är ett skåp, bord med två pallar, två sängar, en massiv hög med vackra varma ullfiltar. I mitten spisen, en enkel plåtkamin, inga fönster, dagsljuset kommer in via toppen av jurtan och från dörren som för det mesta står öppen.
Själv har hon kört buss åt ryssarna under sin mest aktiva tid, fortfarande kör hon motorcykel och rider när det behövs.
Betet bestämmer var vi skall sätta upp jurtan nästa gång, lägger hon till. Hon bjuder på kerif, torkad getost, kumys som är jäst stomjölk och en slags tunn filmjölk av get. Kanske det är fårmjölk, men vinden från den nattliga getfållan ligger på och fyller jurtan med sin fräna syrliga pisslukt.
Fem olika stora grytor håller hon igång, det kokar och pyser i två separata kokhus plus en jättegryta i huvudjurtan. I taket hänger fårkött för torkning. Endast den lilla katten finns hemma hos gumman, jo, och de två vallhundarna.
Barnen har flyttat in till storstaden Ulan Bator, dock jag trivs med nomadlivet, säger hon, speciellt är det att köra motorcykel i full fart över kullarna häromkring, särskilt vackert vid fullmåne.

En mongolgrabb vid pass åtta sitter på ena skackeln, sparkar en motsträvig oxe i sidan. De är på väg uppför en tvärbrant sluttning för att hämta hö. Fadern väntar däruppe, han och en kamrat räfsar ihop det hö de slagit tidigare på dagen.
Deras redskap ser ut som de nordiska slåtterfolkens, något grövre, lien har långt skaft med lädersnörda handtag. Höet är klart annorlunda, doftar aromatiskt sensommarhöst.
Grabben lösgör en yxa och ger fadern, han går in i den närbelägna skogen och tar ner några långa smala aspar, slanorna används för att hålla höet på plats i de tvära stupen. Samtidigt får de ved ner till dalgången för att värma jurtan.

Skogen består främst av lärk, tall, gran med olika lövinslag mest asp och björk. Ölandstok eller potentilla växer överallt, främmande orkidéer lyser inne i skogen.
Kärran fylls långsamt med vinterfoder, korparna skriker ropande åt varandra uppe i bergen, blå skymning kommer glidande. Solen är på väg ner, kylan kryper innanför tröjan, nyper i öron och näsa.
Pojken har hållit igång sedan gryningen, vallat en hjord med hästar, flyttat några jakar, ridit upp med mat åt slåtterkarlarna. Hämtat en jakoxe långt bortifrån, spänt för och kört hö till sena kvällen.
1 oktober börjar han skolan i grannbyn. Dit rider han med två egna hästar, en är med som reserv och sällskap.