Bokgeten

2012-01-21T13:19:00.000-08:00

Jag heter Gittan Engström och arbetar som lärare på mellanstadiet i Kramfors. 60 år, två utflugna barn. Jobbade i 17 år som karttekniker på lantmäteri/ark.kontor innan jag blev lärare. Har skrivit dikter hela livet, men aldrig publicerat något. Mina närmaste väninnor har fått läsa.
Hösten -06 i samband med en kris skrev jag så mycket att jag började tro på en bok. Läste för vänner o bekanta på biblioteket här i stan o fick så mycket uppmuntran att jag bestämde mej för en utgivning. Och det blev en bok: Dikter 1967 - 2007.

Stormnatt

Så föreställde
jag mig inte Paradiset:
folktomma gator
koner för vägarbeten
betonggrå dager
och en byig vind

Men innanför
de smällande brädväggarna
höll vi värmen
med jordgubbar och champagne
värmde oss
med skamlösa tillmälen
bytte vätskor
och gick i döden för varandra
- medan gudarna
gjorde allt
för att fördriva oss

Gubbsjöstugan

I
Fyra bäddar byter barndom
vågar vrida
värker vanmakt

äskar tystnad

back to basic
vännen vilar vildmarksnöden
Maslows trappa
första stegen

njuter nödtorft
älskar tystnad

elden vattnet
brödet sömnen
varken och
eller med

hyllar
Vinets, Visans och Vildmarkens Vänner

II

lillasyster
mamma syster

bror och syster
mamma pappa

storebror
och tvåan
lillebror
och trean

sist i skaran
sover inte

III

Fyra väggar värmer vännen

älskar tystnad

eld och vatten
bröd och vin

trä tar hand om
första steget
Maslow grunden
timmertrappor
ly för livet

äskar paus
flyr för livet

trä i trappan
regn i riset
härd i huset

varken eller
njuter nödtorft

George Orwells dröm

George Orwell
hade en dröm
2008
en plattform
med ängsliga människor
oron för kemin
en resevoir
med otäckt vatten
rykande, olycksbådande
Människorna flyr
över bron
trångt, högt över avgrunden
en bro
går jag på den smala bron
trängs med tekniken
enda vägen
i ett rör uppåt
trånga gummidörrar
ett steg
att klamra sig fast
oron för framtiden
hur länge?
hur långt upp?
Utsållad
kontrollerad
naken inför domen
Ditt organ duger inte
där i lådan
bland sprit
hud som en hönas
med hår
hårigt organ
bland andra
Vilken framtid!
Reservoaren ryker
utvidgas
vätebomb
Hotet från
framtiden
bomben tillintetgör
enda vägen
ner i havet
mörkt, geléartat
svart pannacotta
is, sockerkristaller
bryter ytan
och ger upp

Rengärde

Riprisfjällets södersluttning
purpurbräcka
gentiana
tunn är alven
mager marken
krans för klövar

Gärdestrådar stängseltrygga
hem på heden
för min tanke
Kärleksvarma södersolen
luften mättad
tiden bidar

Värmevågor gräset hägrar
klöven klyver
alven blottar
tankens frihet

Fristad inom stängseltrådar
kärleksgärdets purpurvärme
hyser hedens häckningsplatser
frihetstanken
kärleksnästet
gärdomkransat

Farmor

Alla gånger
jag inte
farmor
för jantelagens skull

Alla gånger
jag förteg
ditt blåa blod
innan hanen gol

Allt du inte
farmor:
halvtjockkakern
dynggrepen
skurborsten
nämnde jag

Men dikterna!
och franskan!
och solvnotan!
som jag borde
blev osagd
för skams skull

Ditt blåa blod
dina rötters sav
vitterheten!
vidsyntheten!

Tre gånger
är jag skyldig att bejaka:
- Du var min farmor
- Det var du, som var min farmor
- Farmor, du var min

Janak Sapkota Haikudikter

2012-01-02T11:22:00.000-08:00

inne i bussen
denna fluga anar inte
vart hon är på väg

tungt är regnet
en kråka och en sparv
delar fönsterkarm

monsunregnet –
vandrar genom den tunga
doften av jasmin

dagsljusinbillning
ett bi letar efter blommor
runt en bordslampa

sjung ur hjärtat cikada
säkert kommer någon
att gå förbi

vårsnön
bara fågelspår
som visar vägen

(tolkn. Bengt Berg)

Janak Sapkota kommer från Nepal och studerar för närvarande i Finland. Han har utgivit en samling haiku-dikter tillsammansmed den amerikanska poeten Suzy Conway, Lights Along the Road. Tillsammans med den irländske poeten Gabriel Rosenstock har han gett ut samlingen Full Moon.Han har också belönats med priser vid olika internationella haiku-tävlingar.

Om den obeständiga evighetens beständighet

2012-01-02T09:35:00.000-08:00

At this year's typographical exhibition at the IMRAM literature festival, Gabriel Rosenstock looks at a plastic bottle with the words of one of his haiku, written in Egypt:

Valley of the Kings
plastic bottles
that will last a thousand years

Syrisk satir

2011-11-27T07:05:00.000-08:00

Med alla möjligt makt och vanmaktmedel försöker den syriska diktaturen att behålla sitt järngrepp över folkets frihetslängtan. Den cartoonist som gjort dessa bilder fick sina händer krossade, men bilderna finns fortfarande kvar och skrattet har sedan Chaplins dagar också det varit ett medel för motstånd - och framtidshopp!

Höstsalong Prostgårdslagårn, Torsby nov. 2010

2011-11-12T10:44:00.000-08:00

Den nordvärmländska konstens alltiallo, herr intendenten Björn Östlund visar upp en av sina blomstermotiv, i detalj(er). Utställningen öppnade på Allhelgona och avslutas imorgon, söndag 13 november.

Ordkonst 15 år – två nya dikter av Carita Nyström

2011-11-11T10:41:00.000-08:00

Vi har glädjen att publicera två dikter av den finlandssvenska poeten Carita Nyström, som är en av eldsjälarna bakom ett 15-årigt poesi- och skrivarprojekt för barn och ungdom i Korsnäs, en liten kommun i Österbotten. Carita är en verklig entusiast för ordkonsten och förutom en hel hoper med egna böcker har hon lett olika projekt. Bilden ovan är tagen i kväll på biblioteket i Korsnäs, där 15-årsjubileet firades med en fullsatt lokal av både barn och vuxna.

Så här förklarar poeten själv:
Sänder ett par av de dikter jag samlat under arbetstiteln Labyrintsamling. Bofinken hörde jag våren 2008 ett par månader efter Eriks jordfästning. En livets signal!
Den andra skriven undr den Storskärsfärd jag berättade om. Faktiskt skriven "on location".

(Not. Erik Ågren, också han författare, var Caritas man och under en björk brinner i allhelgonaljus till hans minne.)

Bofinken på gravgården

Vad jag väntat på dig, bofink lilla.
Förr kunde du komma för tidigt
halka på skaren, förvirrad av köld.
I år har jag väntat, bedövad av sorg,
då plötsliga drillar väcker liv
i det ändlösa grå.
Under lövlösa lindar, i en solbelyst springa
sjunger bofinken, berusad av livslust
över gravarnas rad.

Jungfrudansen

Lavklädda stenvindlingar
i grått svart och rött -
en jungfrudans omgärdad av
fyra rösen, ett i vart väderstreck

Fyra havsörnar - skeppsbrutnas andar -
ryttlar över havet, leker i luftens frihet
Även en kungsörn, kanske biskop Kurk,
stiger därborta ur jordens famntag

Jag vilar här en stund, tryggt på ett röse,
och drar i djupa andetag in det friska
Min saknad låter jag flyga fritt
som örnar över uråldriga stenar

Det digitala träsket, en gästtyckare: Peter Curman

2011-10-31T23:58:00.000-07:00

Kära get- och andra vänner. Ordet går denna morgon till poeten och litteraturkämpen Peter Curman, som uttrycker något som väldigt många av oss känner inför det (över)flöde av oväsentlig språkmateria som strömmar över oss, dagligen och stundligen....

Det digitala träsket

Vi lever i en tid när de sociala medierna hyllas som ett nytt sätt att skapa gemenskap och samhörighet mellan människor. Facebook har blivit vårt nya postkontor. Men det finns an allvarlig baksida. De digitala medierna är lättmanipulerade och inbjuder till falsarier.
Härom dagen kunde man läsa i Expressen att nobelpristagaren Tomas Tranströmer hade 240 vänner på Facebook trots att han enligt hustrun Monica överhuvud taget inte medverkar där alls. Själv fick jag min egen statusnotering förfalskad av någon utomstående som med min bild och i mitt namn klistrat in en snaskig kvällstidningsartikel om Jan Myrdals skilsmässa på min sida. Den intet ont anande läsaren skulle alltså bibringas att tro att jag därmed instämde och ville vidarebefordra detta lågvattenmärke i Aftonbladets skvallerjournalistik.
Dessa intrång i den personliga integriteten borde vara –om de inte redan är det – brottsliga och de skyldiga ställas inför straffansvar.
Det förtjänar också påpekas att de digitala medierna paradoxat nog också ibland tjänar till att undergräva yttrandefriheten genom att förstärka redaktörernas pappersmakt över debatten genom att hänvisa motinläggen till den digitala papperskorg som går under namnet “hemsida.
Även många TV-program avbryts nu tvärt och TV-tittarna hänvisas I stället till ”webben” där programmen fortsätter.
Det vore därför av många skäl önskvärt att en systematisk översyn och torrläggning av detta digitala träsk kom till stånd!

Peter Curman

Om stenar kunde tala...

2011-08-29T22:24:00.000-07:00

Ny dikt av Rosenstock på gaelic och engelska, varsågoda!

speak, stones!
why don't you speak?
- deserted village

labhraígí, a chlocha!
cén fáth nach labhraíonn sibh?
- sráidbhaile tréigthe

Text: Gabriel Rosenstock
Bild: Ron Rosenstock

Irländsk/engelsk dikt – Rosenstock

2011-08-22T10:52:00.000-07:00

Cliara
á iompar go neamh
ag néal

Clare Island
lifted to heaven
on a cloud

Bild: Ron Rosenstock
Dikt: Gabriel Rosenstock

Fem dikter av Ewa Nillgård

2011-07-29T01:01:00.000-07:00

Jag heter Ewa Nillgård och är 56 år gammal. Poesi har alltid tilltalat mig och jag har skrivit dikter så länge jag kan minnas. Iakttagandet och inkännandet är följeslagare som är mina bästa vänner.
Poesin är en del av mig – en källa till rikedom och helande. Den utgör också en motvikt till min i övrigt byråkratiska vardag på ett socialkontor.
Jag tycker att fler människor borde läsa poesi eftersom den har en sådan kraft och säger oss så mycket om livet. Jag hoppas att denna konstform alltid kommer att finnas!

JULI

julisommar
dagarna rullar över kullerstenar
som slipats av viskningar och löften
om något större något sannare
än tisslandet i junis förgemak
och draktändernas erövringar i augusti
kom! låt oss minnas den gången
när sången i bergsklockan
slog över i våra hjärtan
fick kompassnålen att darra

NÄR DOM

när dom beslagtog dina inre rum
och satte handfängsel om din förtvivlan
såg du dig brinna på ett bål
där man spridit ut dina tankar
oinbundna ark som du vävt
av drömmar och vass
folkhopen fick nog av hettan
och började skingra sig för vinden
kvar stod nattvandraren
en skugga av sitt forna jag
som behövde värmas till sömns
behövde se flagorna lyfta
mot något stort och oändligt

ÄPPELSKIVA

lövtunn längtan
en skummande äppelskiva
på högkant i gräset bakom irrvägen
mustig stark och försigkommen
med fasettblicken riktad
mot södersluttningens klungor
jag hör dom prata skratta
mäta varandras vingspetsar
det är för tidigt
jag vill inte se dom röda kloten
falla mot marken
bara vara med min sköra längtan
stå kvar i augustis halvskugga
där dagarna luras
och blåbären slår sig för bröstet

KOM FÖR NÄRA

i en påse
med tygrevor
hittade du
några veteax
från ett brytbröd
som aldrig fann sig
i någons händer
föll isär
när pulsar snuddade
kom för nära

HÖST

höstlig valk
ett kamomillsprängt strå förankrar
de sista sköra sommardagarna
med vad som komma ska ur regnet
ljus lena lövfamnar
kanske kvarglömda hallonskålar
som cirklar över nordans väst

En lättviktig dikt

2011-07-16T01:25:00.000-07:00

Lättviktaren

Genom stilla sommarkvällen,
genom myggsvärmar och fäbodpsalmer,
genom snusnäsdukens filter
och motorglasögonens 50-talsplast
uppenbarar sig världen:
gula rapsfält, mörknande skog
och en från hastighetsbegränsningar befriad framtid

Bengt Berg
(Inspirerad av en målning av Hans Arvidsson)

Midsommar

2011-06-24T05:54:00.000-07:00

Alla dessa regnskurar som vi inte väntat på,
och alla dessa regnskurar som vi lyssnat till
under doftande masurbjörk; all denna längtan
efter ljussmedens egen natt, som förmår sätta
7 och 70 vaggor igång.

I vår vilsenhet drar vi runt och letar väderstreck,
följer de ringlande barrmjuka stigarna, korsar
de källklara bäckarna, går allt djupare in i den nordiska
sommaren där det inte finns någon återvändo:
hit men inte längre!

Bengt Berg

Moln / Rosenstock

2011-06-13T06:49:00.000-07:00

scamaill
á streachailt féin
ón gCúil

clouds
tearing themselves away
from Coole

クールから
　　やむなく離れむ
　　　　　　　群雲ぞ

Kuhl kara
Yamunaku hanarem
Murakumo zo

Bild: Ron Rosenstock
Text: Gabriel Rosenstock
Japansk tolkning: Mariko Sumikura

Moln över Burrishoole / Rosenstock

2011-06-13T06:46:00.000-07:00

returning                                              ag filleadh
to your graves -                                      ar bhur n-uaigh -
wandering spirits                                          anamacha ar fán

Bild: Ron Rosenstock
Text: Gabriel Rosenstock

Speglingar i Cloon / Rosenstock

2011-06-13T06:34:00.000-07:00

speglingar
väntande
på nästa ögonblick

frithchaití reflections
ag súil waiting
leis an gcéad bhogadh eile for the next movement

Bild: Ron Rosenstock
Text: Gabriel Rosenstock

Staffan Jofjell: Gränsen/GRENSEN

2011-06-03T13:12:00.000-07:00

På gränsen

Min mor och far gifte sig i Tärnaby i Västerbotten och tog senare efternamn från Jofjället som sträcker sig över gränsen till Norge. Pappa var gränsuppsyningsman och älskade att vandra och åka skidor i gränslandet. Jag och mina två systrar är födda vid olika tullstationer, Gunnarvattnet i Jämtland, Skillingmark i Värmland och jag föddes i Flötningen i norra Dalarna.
Under kriget var pappa stationerad i Storlien där väg och järnväg korsar gränsen mellan Östersund och Trondheim. Då var gränsen stängd med militär på båda sidorna och det tidigare så täta utbytet mellan länderna var avbrutet. Befolkningen i Norge levde under terrorhot från de tyska ockupatonsstyrkorna och många människor flydde genom fjällvärlden och togs om hand i fjällstugor och lappläger för att slussas vidare in i Sverige. Ofta blev tullarna varskodda om att flyktingar var på väg och man kände väl leder och spår efter år av daglig patrullering och pappa tyckte att han gjorde nytta för broderfolket. Någon gång smög han också över gränsen, gömde uniform och vapen i ett gränsröse och gick på dans sent på natten när tyskarna hade somnat.
Efter kriget när mamma och pappa hade gift sig bosatte de sig i Gunnarvattnet en liten gränsby i norra Jämtland. Pappa fortsatte att patrullera den nu öppna gränsen och njöt av friheten i fjällvärlden. Byn var full av ungar och förväntan på framtiden och freden, pappa ledde simskola, gymnastik och orienteringsövningar, arrangerade skidtävlingar och introducerade bastubadande. Med hjälp av byborna byggdes tre hoppbackar och barnen lärde sig att hoppa backe i fotogenlampors sken. De som var barn där har starka minnen av allt som hände då.
I mitten av 1950-talet när jag var ett par år gammal drabbades min pappa av polio och blev rörelsehindrad så då tog gränsäventyren slut och vi flyttade till Skåne. Det äventyrliga livet blev till myter och berättelser och tiden då han “låg vid gränsen” tillhörde en värld som bara existerade i hans fotoalbum och dagböckerna han skrev dagligen. Där var Norge ett mytiskt land fullt av backhoppare och motståndsmän. På andra sidan gränsen skulle man bli väl mottagen av glada människor, norrmännen var hjältar som hade vunnit kriget och sin frihet. Själva gränsgatan och dess bommar, rösen och tullstationer var ett koncentrat av allt som hänt men också en trygg hemvist där vi syskon var födda och tillbringade våra första år.
När jag i arbetet med GRÄNS/GRENSE besökt och vandrat i gränsgatan kan jag känna en påtaglig frihet som säkert har med min historia att göra men också att den är betydelsefull denna fem meter breda gata där vegetationen röjs och gränsrösena vårdas, rätas upp och målas lysande gula. Förhoppningsvis kommer den att fortleva som en icke exploaterbar zon eller ett stillsamt meditationsrum där länderna möts på lika villkor och man kan lyssna till granskogens sus från två länder. Leif Elggrens och CM von Housewolfs Konungarike Elgaland-Vargaland existerar här påtagligt¬. En frizon mellan två länder. Från gränsgatan är kontrasten stor till de gigantiska shoppingcentren som växer på den svenska sidan där vi uppmanas att fylla våra hjortronkorgar med varor som det sägs att vi eller kanske snarare moderniteten behöver. Det geografiska avståndet mellan stillheten och kommersen är kort i gränstrakterna och den förtätning man kan förnimma när man närmar sig en gräns är universell världen över. Även om vår gräns är kanske den fredligaste man kan tänka sig så bär den på sin historia av krig och hot, flykt och räddning men också kommersialiseringen har sin brutalitet. I Töcksfors planeras ytterligare ett gigantiskt köpcentrum nära gränsen där man nu sprängt allt berg och fyllt ut en myr ligger en stenöken och väntar på mer norskt kapital. All särart i landskapet raderas ut för att ge plats till samma varor och byggnader som man finner över hela världen. Inget spår av det gamla lämnas kvar, som om varje egen tanke och respekt för den egna historien vore en provokation mot köpenskap och konsumtion. Det är i butikerna vi ska känna igen oss, hitta tryggheten och meningen med våra liv. Begäret upphöjt till ideologi och livsmönster och påstådd nödvändighet av ständigt stigande BNP döljer brutaliteten mot människor och ekologi också i produktionen på andra sidan jorden. Jag känner mig lite vilsen och måste anstränga mig. Shoppingvagnens stabilitet och butikens genomtänkta planering smälter samman med min egen längtan att få vara en del av något större än mig själv och accepteras av andra människor och system. Bara njuta lite av utflykten, varorna och att få packa upp fångsten hemma på köksbordet.

Bilder från Balkan – Staffan Jofjell hälsar!

2011-05-21T01:32:00.000-07:00

Bästa Heidrunvänner och Bokgeten-besökare – här ett resebrev från Balkan, skickat av fotografen Staffan Jofjell, följ med!

Nu i det vackra Sarajevo där sommaren kom och lockar ut människorna till gator och parker. Här känns som om det bästa från socialismen lever kvar, staden är ännu inte bilarnas eller de mondäna caféerna och butikernas. Tror också att de fyra årens belägring, beskjutning och svält av invånarna nu gör att man ser och sätter värde på varandra och aktiviteter ges utryme.
Vi har en lägenhet centralt i Sarajevo ett par veckor, ett slitet område med höga hus och stora tunga block. Men mellan husen finns höga träd, bänkar, lekpark och gräs, grönsaks-, frukt- och blom- marknad och en saluhall. Fåglar kvittrar, människor samtalar och utmed floden intill är den långa trädövervuxna gatan avstängd för bilar under lördagar och söndagar. Rullskridskor, cyklar, barnvagnar och många människor till sent på kvällen. Där på andra sidan floden ligger också ett enkelt historiskt museum där man kan uppleva belägringen enkelt gestaltad av föremål som kaminer av kastruller och burkar, hemgjorda skjutvapen, tvålar gjorda av avfallet från K-forstyrkornas kök och lampor gjorda av cykelbelysning. Det fruktansvärda i att andra människor vill utplåna barn, vuxna och den stad man lever och verkar i blir tydlig i där i museet och en omåttligt sorglig och vacker dikt ger röst åt föremålen och bilderna.
Utanför museet på caféet med namnet 1 maj, finns lite Tito-nostalgia, på väggarna, borden är många och samtalen
intensiva. Barn leker på gräset bredvid, en fotbollsmatch med 10-12-åringar, ett skott mot mål missar två ölglas med en hårsmån, inte ett ord till förebråelse, servitören torkar av bordet, ger bollen tillbaka till pojkarna och spelet och samtalet går vidare. Jag får tårar i ögonen av upplösningen av triangeldramat kring bordet. I Montenegro poserar människorna på caféerna och i gatubilden.

Den nattliga bussresan över höga berg och bråddjup var också en resa mellan olika världar. Tänk om det kunde vara möjligt att hålla en hyfsad levnadsstandard utan att reducera människorna till konsumenter av varor och tjänster. När värmen kommer tillbaka ska jag göra en inspelning av sorlet på det caféet!

Idag har vi besökt bunkern i Konjic ett resultat av det kalla kriget. Inne i en smal älvdal med höga berg bakom ett par små byggnader finns en hel värld gjord för att 350 människor skulle kunna överleva där om världen utanför skulle förödas. 300 rum, elverk, ventilation och värme 21° och 60-70 % fuktighet hålls år efter år. Minna Henriksson och jag, Bunker research group som gjort en andra resa i Albanien, nu tillsammans med hennes man Sezgin, sociolog från Kosovo och deras 1,5 år gamla dotter Roza. 2003 gjorde reste BrG med initiativtagaren Hüseyin Alptekin i de östra och södra delarna i landet och vi har nu med material från de båda resorna för att visa i fem kakelklädda rum i Konjic-bunkern. Det är också en homage till Hüseyin som inte längre är i livet. Ca 200-300 små bilder, några större panoramabilder och två videor, en projicerad
och på en skärm hoppas vi kunna visa ett möte med en av de sista Enveristerna Ram Ramallari, i Kuces. Vi åkte runt i staden och
han berättade om allt som gått förlorat när regimen brakade samman. Fri sjukvård, Vinodlingar, mjölkproduktion, traktorverkstäder, kopparindustrin med 2000 arbetare etc. Nu är staden till stora delar förfallen, skolor och sjukhus i behov av vård, semesterhotellet helt öde på udden mellan de två sjöarna. Barerna har namn som Welcome to America, en annan American corner.
Vår guide, Shadam som är gränspolis och har tittat på många pass berättar att barn nu har namn som Majklcekson,
Congres, Progres, Indianapolis, Tarsan och Billklinton. När vi frågar om det finns behov för bunkrar nu svarar han: "Nej, så länge vi fyller de angloamerikanska bolagens fickor med pengar finns inget behov, men slutar vi med det måste vi bygga bunkrar igen."
Andra frågor som; hur kunde landet falla samman så snabbt om allt var så bra undviks svävande
med att det var den amerikanska aggressionen som ödelade landet.
Odiskutabelt är att när man förlorade den sista bundsförvanten Kina på 1980-talet byggdes de flesta bunkrarna och landet var fattigt och Enver Hoxa paranoid liksom så många andra ensamma ledare efter att ha klamrat sig fast vid makten under alltför många decennier. Allt är mycket intressant, svårt att förstå innebörden av och ibland smärtsamt.

Staffan J

Andreas Nyquist, dikter

2011-05-08T05:51:00.000-07:00

Bokgeten har glädjen att publicera dikter av månaden majs första poet, en småländsk värmlänning som bott i Göteborg och som presenterar sig själv sålunda:
Jag heter Andreas Nyquist och är en 35-årig värmlänning i Småland. När jag skriver försöker jag skala bort det överflödiga så det blir konkret, berättande poesi.
Jag utgår från Värmland som landskap. Om det så är en minnesbild från skolgården eller tankar från en utsiktsplats med blånande skog så är det själva ”platsens ande” jag är på jakt efter.

GLÄDJESKÅDAREN

Efterspanade Lusten och Glädjen
sätter sig ofta högt upp i träden
motljus i kikaren
skakande händer.

På flykt eller i gömsle -
fjärilen i ögonvrån
hjortens sekunduppvisning
morkullan tätt mot marken.

Eden förlorat -
men när jag vänder mig om
kliver minnena försiktigt fram på styltor.
Söndagsskola, samling Noas ark.

---

Vi har lovat varandra
en sommar utan klockor.

Du ror mig över skogssjön
genom Tarkovskij’s dimma
med långa tagningar.

Samtalet klipps bort efter hand.

Vi är bara pojkar, tältar på ön
med järnåldern under eldstaden.
Fantasin vandrar kring tjejerna
som går omkring i staden, men aldrig här.

Jag skrattar rakt ut i mörkret
åt dina berättelser om älvor och skogsrået
men något långt där inne är väckt.

Nattens ljud reser över sjön med lätt bagage,
jag pendlar mellan sömn och vaka.

Hon tar långa årtag genom drömmen,
kluckande skratt når sakta land.
Hon gör sig vacker på en sten,
slänger med det svarta håret mellan björkarna.
Längtan och fruktan väger lika tungt
när natten släpper ut solstrålarna på det daggvåta gräset.

---

ETT MINNE HÄNGER KVAR ÖVER ÅN
akvarell, Sunnemo

Jag står på bron över Svartån.
Ska snart upp till höjderna
efter att ravinens lösa stenar
har rasat utmed branten efter nattens skyfall.

Myggen faller för min ilska.
Jag är mitt inne i sommaren,
landskapet är fullt utvecklat.
Det blå ringlar genom det gröna som på kartan.

Ån försvinner runt krönet.
Med händerna på broräcket
målar sig minnet mot utloppet.
Det blå vidgar sig och det gröna ger vika.

Från höjderna är luften klar.
De rödmålade husen i byn
kisar bakom lövträd och buskar.
Men de långa sjöarna tittar mig rakt i ögonen.

---

JAG VAR INTE DÄR GÖTEBORGS SKÄRGÅRD

Skärgårdshetta.
Klipporna ber om regn
med knäppta händer mot himlen.

Tänker mig att inlandsisen tuggade stenen
och spottade ut den
slängde ut punktskriften på hällarna.

Följer ristade räfflor med fingret.
De ligger där sida vid sida eller skilda åt,
ett chiffer till ett livsöde.
Det står där så tydligt.
Att mitt möjliga liv levs av någon annan
Att jag kan mötas här.

Fjärilen vågar sig ut över havet.

---

SKOLAVSLUTNINGEN

Vajande vitt på skolgården.
Koncentrerad glädje, utspädd med en del regn.
Gratulationer, kramar och trängsel.
Föräldrarna minns sin student,
barnen drömmer sig större.

Går hem, tömmer kameran.
Den enda skarpa bilden –
flickan med storasysterns vita mössa
som rusar ut genom dörrarna
långt efter de andra.

Där ljuset börjar...

2011-04-18T10:14:00.000-07:00

where
light begins -
Glencar waterfall

tús
an tsolais -
Eas Ghleann an Chairthe

Image: Ron Rosenstock
Text: Gabriel Rosenstock

Denna gång har vi äran att förmedla en poetisk hälsning på både gäliska och engelska, från den irländske poeten Gabriel Rosenstock, som gett ut en mängd böcker, ofta på sitt modersmål. Kortformen är också typisk för denna skald.

Freke Räihä: Baggböleri, avd II

2011-04-10T11:57:00.000-07:00

Baggböleri

II

Att gå långt, till exempel, för att
höra en talare,
var inte ovant på den tiden.
Det var inte heller kollektiv- eller privat trafikering;
Man reste sig och sjöng Internationalen,
en anarkistisk kampsång;
Den som hade lång väg hem, den bjöds på kaffe i stugan.

+

Nils Falk – om 8 timmars dagen;
om: Anläggningsarbetarnas industriella upplysningskommitté
som på turné: (från Stockholm)
Vi måste göra slut på debatten:
/Direkt aktion;
och:
Lars-Gustav Segerkvist: Till såghuset! Till såghuset!

+

Strejken bröts upp. Som talades till rätta.
Som togs till rätta;
Det talades om rätta för de brytande männen;
som kom från polisen och andra platser.
/… i skogarna söktes det efter … /
och: Är det ditt fläsk så ta igen det.(5)

5) Andra diskussioner mellan strejkbrytare och de organiserade beskrevs av LS-medlemmar som att tala med
väggen.

+

15:e januari 1925, bolagets tjänstemän;
som:
faktor Martin Hansson: vädja, hota – misshandlad;
Han var illa omtyckt överallt.
Svårt tilltalad. Tilltalad talare; hårt tilltalad.
Det dansades.
Segerkvist: Dagen är kort.
Brytarna eskorterades bort i ett fredligt maner.

+

Hansson – Återkomsten; poliseskort.
/ borttappade /
Bolagsdisponent Hugo Hemmendorf;
Män fick bötesstraff; vissa uppgiftslämnare säger fyra(6).
Följet besjöng dem vid avskedet:
Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!
Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!
Polisen bevakade sina intressen; stölden av
a r b e t e t .

6) Böterna betalades med fängelsestraff.

+

Hansson – Orsakade mycket av viljan till organisation;
(men inte på egen hand).
Dagen efter bar bolagsdisponent Hugo Hemmendorf
pistol i hölster:
Dansen blev med kamraterna hos kamraterna;
tystnaden mellan arbetarna var påtaglig annars,
dragspel på hemmanet och en stilla brasa vaktad;

+

Dagen efter fridlystes avverkningen och
sex bolagsmän blev befogade till ordning och säkerhet.
I förhandlingen bjöds det på kaffe –
ingen tog på Hemmendorfs allvar,
lönlöshet;
Men jakten på de arbetsvilliga var i full gång;
det var säsong:

+

Erland Johansson i Lossmen
togs av polisen;
sade till
Johan Anton Henriksson:
Tag med dig likskjortan när du kommer igen
för det kommer att behövas.
Lossmen LS slöt upp
och jagade iväg snuten med ett bombardemang av sten.
Striden stod om livs- utrymmet/uppehället;

+

Lo, järv, björn, varg, kungsörn jagar
jagar älgen: olovandes.
Guld; som åkerbär; kronomarken:
Västerbotten:
Dess karaktäristiska, starka, rytmiskt drillande sång
som börjar med några ödsliga och dystra toner.
Dess lockläte är en stark uppåtkrökt vissling
även den med en ödslig klang.
Blå kärrhök (en rovfågel) och augustiäpplen.
I vadmalskostym och blötkännor;

+

Signar Lindfors porträtterad(7) i översättning:
Laglöse; lagkunnige; boksådde och betydelsen

Stridsåren hade varit annorlunda om inte alla

Tusen konster som inkluderade: Båtbyggande
Annat byggande och
Inför tingsrätten saken;

Sinnebilden av den väldige svensken, som Krapotkin.

7) av Axel Bilare.

+

Sprattet fnissigt; förlöste

I svartsot, i klänning; i hemliga drömmar

Lossmenmännen mot Lossmenbränna där
bolagets män uppehöll sig

I en svängom, Signe han knep
Signe han drog

Fötter trampades på fötterna svarta.

+

Konfrontationerna mellan syndikalister, bolagen och strejkbrytare blev allt fler, klassförrädarna
Arbetets frihets närvaro var stundtals påtaglig, de hade i sin tur gått ut med att det
var viktigt att beväpna sig i kampen mot socialismen. Flera av dessa rötägg var involverade i
Arbetets frihet, styrda av arbetsköparna. Bolagen tvingade dessutom in strejkbrytarna och de
poliser som måst vakta dem, in i deras arrendatorers hem, med hot om uppsägning av
arrendet och tvångsavflyttning. [ Djupt andetag ] Jag har ej rum för frid, för kärlek och
försoning. En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är. Och i min egen själ, har helvetet sin
boning. Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

C:a:// Leon Larson. (1883-1922) Som 1994. Som 2012.

Efter våren 1925 avbröt bolagen all skogsavverkning i de blockerade skogsområdena.

+

Då de inblandade arbetarna därmed saknade arbete(8)
fick de livnära sig på det som fanns till hands:

Jag ska svälta er till mina fötter.

Kallt var det, kallt; fruktansvärt – klädde sig
gjorde man när man skulle sova. Det blev bättre.
Delade, gjorde man av nöden och slakten.

8) Men huvva ligen så fatti vi va!

+

En väntad hjälp, en socialismens solidaritet:

Konfliktkassan dock sporadisk/borttappad.

Bröderna – Systrarna förenade; solida:

Husmödrarna var hårdast i sin övertygelse;

Även i röda blusar, på vägarna i vägen. Tillsammans.

Att blockera vägen är, således, inte bara effektivt,
utan även något som rörelsen gjort i alla tider;

blockera vägen. Stå stilla.

+

Metar lugnt sin abborre; fiskar kvickt sin lax, sitt småvilda.
/ olovligt /
Jag ska svälta er till mina fötter.

sin mesost, sitt Västerbottens-, blodet sparades – bröd och palt;
allt togs tillvara, allt var inte en vara som arbetet var en vara.

Med fötterna, händerna, djupt ner i moränen;
en osorterad blandning av olika stora storlekar:

Vägarna saltades hårt mot timmerkärrornas medar.(9)

Palt, hjortronen, tunnbröd.

Vissa hade ett fåtal kor och grisar och andra en liten jordplätt.

9) Renarna blev som förryckta. Vägarna blockerades även på andra vis – med människor, med nyfikenhet och
med rädsla för liv och rem.

+

/forts./

––––––––––––––––––––––––

Freke Räihä
föddes i Stockholm två tusen år efter den förmodade Messias, han har därefter bidat sin tid som en spridd skur mellan kallhyggenas och malmådrornas Västerbotten, glasets och främlingskapets Småland samt hatets och klassmotsättningarnas Skåne. Han publicerades första gången av Fakir förlag, 2001, då var han en autodidakt poet med läromästare som Charles Bukowski och Vladimir Majakovskij. Därefter läste han Skurups Skrivarlinje och kom snart därefter ut med två språkmaterial, varav den ena var ett samarbete med poeten Kristian Carlsson; deras samverkan ledde till Konceptbeläggning: Sjokkok, en diktkokbok. Hans tredje bok, en konceptuell flora: Svenska Träd, utkom samma dag på Smockadoll förlag. Före, mellan och efter dessa publikationer har han medverkat i ett antal tidskrifter, nu senast Kommas sista nummer, sorg över dess minne. Han har även startat upp några Masspoesiprojekt och driver Anatematisk Press, en nättidskrift som intresserar sig för mellanrummen i poesigenren. Han är bosatt i byn Degeberga och har utsikt över både skog och himmel från sitt kontorsfönster. För tillfället läser han kreativt skrivande på Lunds universitet och korrekturläser de manus som, av olika förlag, är planerade att utkomma inom den närmaste tiden. Han är till råge samtidigt 'litteraturkritiker' på Tidningen Kulturen och hjälper i hemlighet sina kollegor med korrekturläsning. När tid finnes, eller behov snarare, skriver han omotiverade och personliga texter på sin sida: http://anatematisk.blogspot.com/, dit kan man också vända sig för mer utförlig information om författaren och hans olika projekt.

Cecilia Lagerhorn: Dikter

2011-03-29T00:39:00.001-07:00

Så här i slutet av mars kommer vi med ännu fler nya dikter. Denna gång av en kvinna, Cecilia Lagerhorn.

Jag heter Cecilia Lagerhorn, är 48 år och kommer från Farsta, en förort söder om Stockholm. För närvarande är jag arbetslös, men är utbildad bibliotekarie. Jag har just avslutat en period av praktik på Internationella biblioteket i Stockholm. Det är svårt att säga vad som kommer att hända i framtiden. Jag bor i Gröndal, sydväst om Stockholm. Jag arbetar på en diktsamling som går under namnet Korintiska brev.

Lorcas häst
Jag är tom som en gammal lada.
Jag har lämnat dig för länge sedan.
Någonstans i mörkret står Lorcas lilla häst
och sover.
Min dikt är inte längre dikt
utan en färdriktning för skalbaggar och
andra kryp.
Poesin har lämnat mig för länge sedan,
och jag är tom som en gammal lada
tyst som en öppen åker
någonstan står Lorcas lilla häst
och sover.

Kanske var jag en pajas mer än poet

Kanske var jag en pajas mer än poet.
Kanske var jag en skata mer än näktergal.
Kanske sjöng jag vackrast när du grät.
Kanske sjöng du vackrast när jag grät.
(Och månen gick sin gilla gång)
Kanske var jag mer död än levande.
Kanske var du mer levande än död.
Kanske drogs jag nedåt mot en undergång
vi båda förutspått i kaffesumpen.
Kanske drogs du nedåt mot en undergång
som vi båda förutspått i regnet.
Kanske var jag en pajas mer än poet.

Dyngsur

Där gud lämnar dig obesvarad (dyngsur av regn) kvarstår du som en gåta.
Där natten lämnar dig klarvaken återstår din dröm som en uppenbarelse av örnar
fångade i sin frihet att vara döda en sekund av din tid innan urverket går söder.

Emanuel Blume: Dikter

2011-03-19T08:35:00.000-07:00

Medan vårsolen gör sig alltmera påmind fortsätter vi att presentera ny lyrik och nu har turen kommit till Emanuel Blume, som berättar följande om sin syn på poesin och skrivandet:

"Mitt skrivande har formats under det senaste decenniet på svårmodiga poesiforum på internet, där deprimerade tonåringar med mycket kajal och ögonskugga skriver om tomma hål och svarta nätter i eterisk smärta. Men plötsligt, en vacker dag för ett par år sedan, hajade jag till. Jag är ju inte alls sån där. Så jag började skriva om semlor, wunderbaumgranar och prostituerade partypinglor istället. Och då insåg jag en semla faktiskt når betydligt djupare i oss människor än vad tomma hål och eterisk smärta gör."

emanuelblume.blogspot.com

Semmeldilemma

jag har slutat äta semlor
för man köper dom två och två
det är det som är haken med semlor
det blir ju en över då

Dagen efter

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen
huvudvärk
jag knarkar Panodil
jag ligger här i sängen
missar högskolepoäng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!

Hamlet 2010

Hamlet var en dansk figur
i guldkrona och siden
han tröttnade på Danmark
och sa
ur led är tiden
han sökte sig till Sverige
och framåt tusen år
slog sig ner i Stockholm
en tvåtusentalsvår
där byggde man en bilväg
trots utredningsbeskeden:
trafiken kommer öka!
Hamlet sa
ur tid är leden
han tänkte
Sverige dränks i bilar
nu vill dom antalet ska ner
ändå lägger dom miljarder
på att få plats med fler
att fara eller inte fara?
det är onekligen frågan
månn ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes smog och bilar
än att sätta sig på tåget
där kropp och sinne vilar
för svenskarna tar bilen
men om dom inte tänker om
är Sverige dömt och cirkeln sluten
konstaterar Hamlet sorgset
se, däri ligger knuten!
är det lathet eller feghet?
undrar stackars Hamlet
i eftertankens kranka blekhet

Köttrace

det kallas köttrace
det är jättekul!
man köper fem flintastekar var
och öl
massor av öl
sen äter man
kött
dricker öl
man får skita och pissa varannan timme
det är jättekul!
säger du och klämmer ihop ölburken
i rummet bredvid sitter din tjej
hon ammar ditt barn
och pratar pilates
med dina vänners tjejer
vi pratar om köttrace
perfekta tuttar
och det jävla bensinpriset

Plåtskjul med hål

klockorna slutade ticka
tiden slutade gå
vattnet gick inte att dricka
jag drack utav vattnet ändå
i en plåthydda
snustorr och het
det var omålat, sunkigt och naket
och symbolen för livskvalitet
var en glödlampa upphängd i taket
maten jag fick var förrädisk
parasiter, bakterier, mask
getpung och soltorkad bläckfisk
jag kräktes i sjukhusets vask
på gatan riskerar man livet
rånarna drar runt i stim
småbarn som ber undergivet
om pengar till mat, cigg och lim
men på träden finns mognade frukter
och knoppar på samma säsong
blommor med ljuvliga lukter
alltihop på samma gång
det finns inga vattenklosetter
ingen persikodoftande tvål
men jag skiter i lyxtoaletter
om det bara finns plåtskjul med hål
för bortom fördärv och misär
finns ett hopp och en drift att bejaka
jag önskar förstå allt det där
är det därför jag längtar tillbaka?

Martin Turesson – dikter

2011-03-12T11:27:00.001-08:00

Äntligen hoppas vi komma igång med Bokgetens poetiska krumsprång innan snöplogskanterna monteras ner av tussilagoglöden... Så nu öppnar vi Bokgetens poetiska gästbok!
Först ut är Martin Turesson, som skriver så här om sig själv och sitt skrivande:

Vad är jag för slags diktare? Bengt Berg skrev till mig i ett brev att vemodet fungerar som bränsle i mina dikter, och det är sant. Vemodet är drivmedlet som ibland omvandlar tanken till poesi, skulle man kunna säga. Till detta krävs lätthet, rytm och anslag, vilka är viktiga för mig, och jag går helt på känn. Något annat sätt att meningsfullt skriva dikter i mitt liv har jag (ännu) inte funnit. Därför är jag nog begränsad som poet. Långsam är jag också, och skriver både lite och kort. Men över en handfull dikter eller två är jag uppriktigt stolt.

Habermas

Jag sitter i kassan.
Jag kan leva med det.

Människor strömmar in i butiken,
som varor på ett band.
Ibland är det många, ibland färre;
till slut hamnar de i alla fall hos mig.

Jag har en smak av metall i munnen
och ber till Gud att jag inte håller på att förvandlas till en maskin.
Det kan låta märkligt
men är det inte en hel del som talar för det?

Igår kom en medelålders dam.
Jag avläste, mekaniskt, hennes varor
och hon avläste mekaniskt mig.
Tänkte jag.
Som om jag var ytterligare en vara på en hylla
och hon ytterligare en vara på ett band.

Men hon tog mitt namn i sin mun.
Hon hade läst det på namnbrickan jag har på mig.
”Laura,” sa hon.
”Laura, Laura, Laura.”

Vad ville hon med det?
Först kändes det som ett slag i ansiktet.
Men sen kändes det som en smekning.

Ditt nuvarande liv

Barnet studsar fram till dig
och strålar
och överrumplad strålar du tillbaka,
inte för att göra honom glad
utan för att du blir glad.

Men så är han borta
och en obeveklig tyngdlag,
jävligheten,
drar ner dig igen.

Bråkdelen av en minut
en onsdagsmorgon
sammanfattar hela ditt nuvarande liv.

Poesi III

Det är en aning förrädiskt
för poesins ord är samma som de vanliga –
fast långsammare.
Välkommen in: Här spelar
alla ord roll.
Inga kaffekvarnsord. Inga textmeddelanden.
Långsamma ord.

Långsamt levda.
Långsamt skrivna.
Hastiga att läsa.
Långsamma att förstå.

”Vad är sanning?”

Full som jag var av ungdom
och jakten på evig sanning
byggde jag ett hus av sentenser
i marmor och granit.
Först med åren fann jag det
kallt och ogästvänligt.

Men vad är då sanning,
om inte mejslad ur sten?

Kanske en flagnad, grönmålad träbänk?

En bänk med utsikt över en hamn,
där skraltiga fiskebåtar går ut och in, där måsar skriker
och där tanken kan slå sig ner för en stund
och vila
innan den på nytt måste iväg.

Tonår

Det var länge sedan nu och jag var ännu ung,
i spolformad, obeveklig rörelse genom livets mörka vatten.
Jag hörde vad du sa, men förstod väl ingenting.
Jag fortsatte mot ytan.

Där jag ligger nu i solvattnet kan jag känna
dina ord brisera, som tidsinställda bomber.
Vilken oerhörd sorg du bar på.
Vilken oerhörd sorg vi bär på.
Den spränger hål inom mig allteftersom insikterna klarnar:
Trasar och förstör.
Men jag har fått hud av pansar. Utsidan är oskadd.
Jag tar inte in vatten.
Jag sjunker inte.

En främmande, omänsklig rytm

Fort ska det gå. Jag rycker och sliter i vardagens små ting,
småspringer från snabbköpet till bilen.
Jag trummar otåligt med naglarna
när radiomusiken går för långsamt.

En främmande, omänsklig rytm tar sin boning i mig,
den är inte jag, men den blir det, mer och mer.

Jag tar min tillflykt till orden,
till orden och dig.

Cletus Nelson Nwadike

2011-02-19T00:57:00.000-08:00

Det vackraste jag någonsin gjort var att skotta snö
Jag stod stum en stund och höll ett stadigt grepp om skoveln

Trädkronorna och vägarna var täckta

Jag lade mig på marken och hörde snön andas
Jag tittade mig omkring
och varseblev min omgivning för första gången

Jag vände mig bort från solen
och tog några kraftfulla tag med skoveln

Jag fann en dold gräns känd för ytterst få
En nypa trädgårdsjord, ungefär ett gram i vikt,
Där lever företrädaren för flera tusen arter utan namn

Det är insekternas myriader smygande och surrande bland ogräset
maskar och främmande varelser som vändas eller smiter under ett skydd
när jag slår på trädgårdsjorden för plantering

Ur Tankar ur ett lejons gap
Heidruns 2010

Lars Wivallius

2011-02-09T07:50:00.000-08:00

Klage-Wijsa Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

En torr och kall wåhr
gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer
Gud hielpe
som råer
sij Wåhren går bort
Och liten glädie oss gifwer
Sool warma
förbarma
Hoos Wädreth tort
Nu kölden Sommaren rifwer.

Godt Maijeregn giff
lät dugga tätt neer
Lät warm Dagg Örterna fuchta
Oss torckan bortdriff
låt frostet ey meer
The späda Blomsteren tuchta
War rådigh
war nådigh
för them iagh beer
Som Heran tiena och fruchta

Lät Wäderet kolt
och torckan oblidh
Ey twinga Rosorna röda
Lät Åkeren stolt
ey läggias så nidh
At han ey Bondan kan föda
Bewara
från fahra
I allan tijdh
Then späda Jordenes gröda.

Lät Himmelens Port
uthwidga sin gång
Hielp Molnen högre upstiga
Lät höra oss fort
skön Nächtergals sång
Som Kölden twingar at tiga
Lät siunga
de unga
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.

Låt danza å radh
Folck stoora och små
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh
lät tilra och stå
The wååta himmelska Pärlor
Lät qwittra
lät tittra
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

Giff glädie och tröst
lät Lärkian ey döö
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar
giff Blommer
Giff gott grönt Höö
Lät Gööken roopa och gaala.

Moot Gryningen bleek
moot dagningen blidh
När Natt och Dagh sigh åthskilia
Lät höras mong leek
om Sommarens tid.
Diwr danza
spela och gilja
I Strömer
ey glömmer
Mong Lax
mong Ijd
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

Gör Dagen oss lång
gör Natten oss klaar
Lät Duggrägn warma neerfalla
Och locka til Sång
then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla
Lät klinga
lät springa
Mongt hion
mongt paar
Lät frögdas Menniskior alla.

Gaak fruchtbar oss op
gaak fruchtbar oss neer
Och helsa Byiar och Städer
Mong Åkermans kropp
tå gläder sig meer
Som går i tunna Lijnklädher
I Dalar
Trast taalar
Och mong Munn leer
Och mong Trumetare qwäder.

Ja
liufliga Sool
tu fattigh mans wän
Som titt skeen ingom wilt spaara
Lyss uppå wårt Bool
medh Sommar igen
Lät Köld och Torka bortfara
Nu länchta
nu tränchta
Qwinnor och Män
At gå i Soolskijnet klara.

Gör Sorgen oss kort
bliff Åkermans wän
Lät grönska Skogar och Daalar
Driff torkan oss bort
giff wätskan som än
Mong Bondes hierta hugswalar
Lät siunga
mång Tunga
Om Frögd igen
Som nu bedröfweligt taalar.

Lät Skogen stå grön
lät Jorden få frucht
See til at oss intet trängier
Lät flächta en skön
och härligh een lucht
Aff Skoghar
Åkrar
och Ängier
Lät kranzas
lät danzas
Medh Frögd och Tucht
lät bäddas brokota Sänger.

Lät Gräset blij blöt
och Blomsteren skön
lät danza lilla lekatten
lät flächta oss sött
widt uth uppå Siön
lät skönt wäär blåsa på Hatten
På Ängen
giff Sängen
I Gräset grön
Åth them som färdas om Natten.

Lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand
Och trygg på reesa sigh gifwa
lät Köpmänner gå til Watn och land
Tijt the hälst Handelen drifwa
Aff Rooser
och Koosor
Ibland all Stand
lät mongen frögdefull blifwa.

Lät dagen blij warm
mong Heerde tå står
I mång grön lustigan Skugga
Och rester sin Arm
åth Getter och Fåår
På Bäär och Äplen lät tugga
Från Plogen
åth Skogen
Så widt han nåår
lät Oxen titta och glugga.

Släpp Boskapen wall
löös Oxen ur Bås
Driff Fää och Fänadt åth Skogen
lät Öken för Stall
in under Gudz Låås
Lät Bonden glädias widh Plogen
Höst mustigh
gör lustigh
Lät Säden fåås
Aff Åkren ymnigh och mogen.

Lät grönskas hans Fåår
lät blomstras hans Äng
Hielp fylla Bingarna blotta
När Bonden sielff rår
fåår Krigzman och säng
At hwila lemmarna trötta
Still Wreden
giff Freden
Mong Pijga
mong Dräng
Tå glädias öfwer all måtta.

På Blomster och Löff lät stimma the Bij
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff
aff buller och Skrij
Ther sigh twå Krigzhärar möta
Still Wreden
giff Freden
Gudh statt oss bij
Som bäst kan Fienden stöta.

Tu råder om Krigh
tu råder om alt
Tu råår om Himmelens Fäste
Ty wil iagh och tigh
alt hafwa befalt
Hielp oss till Foot och Häste.
Gör frodigt
frimodigt
Hwad nu är kalt
Tu west allena wårt bäste.

Wij hafwe
o Gudh
tigh syndat emoot
Förlåt oss bristerna swåra
Wij wele titt Budh
med bättring och bot
Nu fölia dagarna wåra
Låt falla
medh alla
Tin wredes Hoot
Och dämp alt hwad oss kan dåra.

Dämp Wällusten neer
tin Gåfwor oss lät
Altijdh rätt nyttia och bruka
Och ändelig iagh beer
hielp theras beswär
Som tuchtigt sina Bord duka
Och hielpa
ey stiälpa
Then Hand som bär
Een tom och söndrigan Krwka.

Giff them ett gott Åhr
them lyse tin Sool
Som Åhrsens tijder weet deela
Them Månen och gå
i Åhr som i Fiool
At Ny och Nedan ey feela
The andra
til wandra
Til tomma Bool
Som aldrigh hielpa siukt heela.

Sven Smedberg
Fritt efter Lars Wivallius
Tryckt i Stockholm Åhr 1642

Gustaf Fröding 1860–1911

2011-02-07T23:27:00.000-08:00

TRÖST

När sorgen kommer, som när natten skymmer
i vilda skogen, där en man går vill,
vem tror på ljuset, som i fjärran rymmer.
och sken som skymta fram och flämta till?
På skämt de glimta och på skämt de flykta,
vem tar lyktman för en man med lykta?

Nej, sörja sorgen ut, tills hjärnan domnar
i trötthetsdvala är den tröst vi fått
– det är som vandrarn, som går vill och somnar
på mossans mjuka dun och sover gott.
Och när han vaknar ur den skumma drömmen,
ser morgonsolen in i skogens gömmen.

Ur Nya dikter 1894

¡Ya basta!

2011-02-06T01:21:00.000-08:00

En vacker dag kommer också kundvagnarna att få nog:
hit men inte längre, vi lossar inte, vi lossnar icke, hur
många € ni än stoppar i! Vi står här, skuldra vid skuldra,
en obruten kedja av viljekraft, besltusamhet
och köpbojkott: ¡Ya basta!

Bengt Berg
ur samlingen Kanske finns det fina dagar
Heidruns 2007

not. Ya basta – Nu räcker det

Du kan beställa boken – klicka på länken!

http://www.heidruns.se/1100/1100.asp?id=3339

Nya tag!

2011-02-06T00:44:00.000-08:00

Ett år har gått sedan senaste inlägget. Ett år fyllt av firandet av Heidruns innehållsrika 20 år. En sommar med fullt ös i vår trädgård både vad gäller musiken och regnet. Från i höst delar Bengt Berg sin tid mellan Riksdagshuset i Stockholm och Heidruns förlagshus i Fensbol. Vi strävar med tillförsikt mot framtiden med nya böcker, full planering av program m.m.

På Bokgetens blog kommer vi att fortsätta med att publicera texter, både av författare publicerade på Heidruns och andra förlag. Också texter från dig som ännu inte kommit ut i bokform.
Välkomna till Bokgetens pånyttfödelse!

Nobelpris...och litterär devalvering

2009-12-07T02:38:00.000-08:00

Vi lever i en förunderlig tid. Här kommer ett exempel, en kommentar från poeten Klaus Fischer i Stockholm – läs och begrunda:

"Jag tänkte läsa på lite inför Herta Müllers Nobelföreläsning idag (7/12). I min bokhylla hittar jag en volym av Herta Müller. Det är romanen Hjärtdjur som kom ut på svenska 1996. ”Utrangerad” står det stämplat på omslagets baksida. Jag hittade den för några år sedan i en bokvagn med utrensade biblioteksböcker. Den kostade fem kronor då. Nu är den ett inlägg i biblioteksdebatten."

Klaus Fischer

Claes Andersson – en dikt

2009-07-29T00:59:00.001-07:00

Här sitter han och längtar efter hennes undervattensbrasor

Gläder sig åt den framtid som var och alla minnen de har framför sig

Om allt bara vore lite mindre igår och lite mera i morgon, tänker han

Kan man längta bakåt?

Kan man se fram mot gårdagen?

Kan man ångra det som aldrig hände?

Sörja det som aldrig kommer att ske?

Kan man acceptera att det här inte är någon generalrepetition, utan

samtidig premiär och avskedsföreställning

(alla minnen ska dö)

... ur samlingen Lust (2008)

Claes Anderssons 22:a diktsamling heter Lust och handlar om kärleken, sorgen och döden. "Vi vet inte vad vi har men vi vet vad vi får" skriver han om den utplåning som väntar alla. Och som kan göda livslusten. Den anderssonska humorn och insiktsfullheten är dessbättre av det smittsamma slaget.

Claes A kommer till Heidruns trädgård söndagen 2/8 kl 17.00 för att tillsammans med finlandssvenska och värmländska författare bjuda på ord och visorna kommer värmländska tungor att sjunga...

Från Arkadien...

2009-06-02T00:23:00.000-07:00

Från Arkadien och sitt grekiska deltidsviste skickar oss Sven Smedberg följande text. Därmed är Bokgetens Litterära Löpsedel återuppväckt ur en vårvinterdvala. Vi hoppas fortlöpande kunna publicera nyskrivna texter på denna blogg.
Sven Smedbergs senaste bok heter Allhelgonanatt, med bilder av Roi Friberg (se mera www.heidruns.se)

Khan Kria Vrisi

Arkadien är ett landskap där poeter låter herdar och herdinnor ägna sig mer åt erotik än åt fårskötsel, där Fritiof har ringa behov av kläder och där man ser Korsika i siktigt väder. Vad som är mindre bekant är att Arkadien är ett peloponnesiskt kärnland, där viss civilisation tidigt uppstod, där man tidigt plöjde, vävde och byggde städer om man får tro antika auktorer. Huvudort i Arkadien är Tripolis, beläget på den övre av två högslätter.
Så var det även 1859, då Fredrika Bremer kom förbi Tripolitza på sin resa i Gamla Verlden. Och när hon ändå var så nära tyckte hon bestämt – till medresenärernas förfäran – att man borde göra en avstickare till Sparta, Lykourgos’ och Leonidas’ stad och till Mistra, som klänger i berget strax därovom, medeltidsstaden som Goethe gjorde till skådeplats för slutscenerna av Faust. Förfäran, ty dit gick enbart ridväg över bergen och hennes gästfria värd varnade:

Nej, nej! det går icke an! Ni bli fördränkta i regn, instängda i en usel khan, genomblötta, sjuka, för-lorade! Regntiden här har just begynt; se molnen skocka sig; - det går aldrig väl! Det går icke!... Nej!....

Sagt och gjort, hästar hyrdes och man satt upp, Fredrika i en inte allt för bekväm träsadel, men det fick gå. Hon antecknar 8 Sept:

De grekiska sadlarne, klumpiga machiner af träslåar och skinnputor, sågo icke inbjudande ut. För säckar och varupackor kunna de vara bra, men för menniskor?! Och hästarnas öfriga utstyrsel sedan! I stället för tyglar en tågstump, fästad kring hästens nos! I stället för stigbyg-lar en ögla af tåg, i hvilken man får sticka foten! Det är kanske arkadiska tillställningar, men - aldrig har jag känt hos mig mindre smak för arkadiska tillstånd.
Emedlertid betäckte man de otympliga sadlarne med kuddar och täcken. Den långe spartanen Dimitri, tågets anförare, lyfte mig, som ett barn, i sadeln, der jag till min öfverraskning satt som i en beqväm ländstol och befann mig, ridande såsom arabiska, åter alldeles förträff-ligt väl på hästryggen. Jag är bestämdt skapad att sitta till häst.
Man hade gifvit mig en liten hvitgrå bäst med rödlätt nos och likadana hofvar, hvilken jag snart fann vara ett allrakäraste kreatur, säkrare och bättre, än någon af mina goda palestinska hästar. Min ledsven var en 60-årig spartan vid namn Konstantis, som hade fina drag, ljust, lockigt hår, och skuttade öfver bäckar och stenar, samt gick med fötterna utåt som en dansmästare, en verklig spartansk f.d. dandy. De andra voro. vackra, högväxta unga män i fez och fustaneller, raska och muntra, så att det var en lust åt. Den tyska professorn och philhellenen följde äfven nu med oss, och friskt trafvade vår lilla fyrmannakaravan, under de spartanska ledsagarnes högljudda muntra rop och prat, öfver Tripolitza slätt och på vägen till Sparta.

*

Efter Megalopolis på den nedre arkadiska slätten går stora landsvägen österut upp över en ås mot Tripolis på den övre. Strax efter Asea, idag ett kafé längs vägen, i någon helladisk tid en befäst borgklippa, undersökt och utgrävd av svenska arkeologer, kan man ta till höger på en mindre väg som slingrar sig sydvästvart mellan kullar. Här färdas Pelle och jag i majgrönskan – hit har ännu inte sommartorkan nått – i en Suzuki Samurai av den lite bredare, spanskbyggda sorten, öppen och vindomfluten, skuttig och lite bullrig. Pelle läser kartan, namnger byar, berg och bäckar. Mánaris, Vlachokerasiá, Agriokerasiá, 1140 meter över Joniska havet.
Vi har tagit en genväg. På höjderna omkring står vindkraftsnurror, en hel skog och den alstrade energin leds bort i knippen av grova trådar burna av fyrbenta stolpar som jättekliver mot centraler åt Megalopolis till. Byarna är små, trånga, men prydliga. Här odlar man frukt och inte bara oliver och kungsljusen paraderar på vägrenen halvannan meter höga. Traktorer tumlar i odlingarna, getflockar rinner utför bergssidorna, det pinglar uråldrigt, en herde sover (?) med mösskärmen nerdragen över näsan.
Genvägen leder oss upp på den 57 km långa, tungt trafikerade riksvägen mellan Tripolis och Sparta. Bred och asfalterad slingrar den i vida kurvor allt högre upp mot den höjdsträckning som bildar gräns mellan Arkadien i norr och det sydliga Lakonien. Det dröjer bara några minuter innan vi har nått upp på vattendelaren. Här ligger en khan, ett truck stop av den megalomana sorten. Parkeringsplatsen är större än torget i Torsby, kaféverandan är tjugo meter lång och därinnanför är stort nog för att ställa till med bal och högt till taket som i en kyrka. Man är rustad för sommarens turistinvasion, men denna fredagsförmiddag är det sömnigt. Man rensar rabatten och väntar. På vägen dånar långtradare. Vi får oss varsin cappucino och slår oss ner med kartorna.

*

Fredrika och hennes följe på väg söröver red oftast i en uttorkad flodbädd. Sten, buskar, hedväxter. Herdepipor hördes då och då, man såg hjordar av getter och får, vaktade av herdar

… vackra, unga män med hvita yllemantlar, kastade öfver axeln, långa herdestafvar och hvita yllemössor, sådana vi ser dem på bilder av phrygiska hufvuden …

men landskapet var kargt och öde och till råga på allt tycktes inte vädergudarna vara på gott humör:

Molnen sammandrogo sig hotande öfver oss och vin-den blåste ryckvis fuktig och kall. Vår hederliga värds i Tripolitza spådomar, att vi skulle bli inregnade, "dränkta" i den eländiga khan, der vi måste tillbringa natten och hvars namn var "Krya vrousi" (det kalla vattnet), kommo åter och åter till mig med dystra utsigter i den mörknande kvällen under det mörknande fästet.
– – –
Ändtligen kommo vi fram till ett par låga kojor djupt bland bergen. En flod, svälld af de nyss fallna regnen, brusade der fram i det den vände ett litet qvarnhjul. Bygningarne voro så låga och små, att man måste fråga sig om de voro ämnade för menniskor. I huset invid qvarnen fanns likväl ett större öfre rum (mycket likt en lada hos oss), icke osnyggt och med några halmmattor på jordgolfvet, och der kunde vi stadna öfver natten.

Man dricker te och en dryck av arrowrot, man spisar middagen, elden falnar och man bäddar med täcken, kappsäckar och kuddar. Natt. Kvarnen bullrar, strömmen brusar. Fredrika kan inte sova.

Klockan half tre på morgonen gick jag sakta upp och ut på trappan för att andas frisk luft och se mig om, och såg - hvarken åskmoln eller regn, utan den klaraste himmel full af vänligt tindrande stjernor! En sådan syn under en sådan resa och efter sådana tillbud var mer värd än perlor och guld. Glad återvände jag till min mörka vrå, och lyssnade nu till strömmens brus och qvarnens buller med helt andra känslor, än nyss förut.

I den klarnande morgonen lämnade de det ”kalla vattnets" dystra dal och fortsatte förväntansfulla mot Sparta nere i den breda Eurotas-dalen och med Taïgetos väldiga massiv i fonden.

*

På kartan från mitten av 1800-talet står knappt läsligt Khan Kria Vrisi intill vad som ser ut som en älv på väg genom en brant och smal kanjon som skär gränsen mellan Arkadien och Lakonien. Vi lägger kartan på kafédisken och frågar om vi kan få stället utpekat åt oss. Efter inledande tveksamhet och språkförbistring bildas en manlig församling av personal, lastbilschaufförer och andra kafésittare och ett livligt samtal och pekande tar vid. Greker vill gärna lämna svar på ställda frågor, men det slutar med att ingen hört talas om denna plats. Dock finns några mil längre österut en Mega Vrisi, om detta råder enighet. Vi förklarar vårt ärende: att följa en världsberömd svensk författare i spåren, en kvinna som 1859 i september övernattade i denna khan – hon företog en liten pilgrimsresa … och vi ägnar nu henne … Man låtsas inte om det uppenbart stolliga i sådant företag och återgår till kafébord och rabatter.
Vi äntrar jeepen och undersöker under en timmes tid terrängen. I dalbottnen är bäcken uttorkad, rester av en gammal kvarn står inte att finna. Berg med krattskog åt ena hållet, hedar som minner om Alvaret åt det andra. Glest mellan boningar. Hus av lertegel har förstås regnat bort.
Vi uppger vidare efterforskning och drar söröver, vi också, skuttigt och bullrande ner mot Eurotas’ dal och det dammiga Sparta. Jeepen skohornas in i en ficka på Lykourgos-gatan; lunch vid ett torg.
På väg hem till Messinien stannar vi där Taïgetos-bergets djupa kanjon Langada mynnar. Här ska spartanerna ha försökt avrätta messiniern Aristomenes genom att kasta honom ner i en grotta. Han klarade fallet och lät sig vägledas ut ur grottan av en räv. Det var på 600-talet f.v.t. Varningsskylt och tre nyss nerfallna stenblock om vardera 20 ton eller så får oss att avstå från närmare besiktning.
Vi anträder klättringen hem över Taïgetos. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Sven Smedberg

Gunilla Witt • Halvvägs nerför Vasagatan

2009-02-21T08:55:00.000-08:00

Koreografen och poeten Gunilla Witt, född 1955 i Göteborg, har gjort sig känd för sina egensinniga solon och danser, där blandar dans och poesi. Diktsamlingen Halvvägs nerför Vasagatan är en livsberättelse i sex delar som utspelar sig både mitt i Göteborg och vid barndomens sjö utanför Alingsås. Eller från nynnande stigar till 4:ans spårvagn. Boken utkommer i mars på Heidruns Förlag.

Två dikter ur Halvvägs nerför Vasagatan

Halvvägs nerför Vasagatan, djupt under lindblomsgrön allé,
lika långt från Heden som till Haga, tänker jag raka
ödestankar: Lever Pamina än?
Vasastadens trygghetsornament och tunga portar,
sprayade med nattens signaturer, ramar in trädteatern
där jag stannat, tvekande, i almens och centrallyrikens skugga.
Källarna har alla tömts på ved och fyllts med restauranger.
Vi fördriver tiden i det gamla seklets underliv.
Här finns korsningar och spårvagnar att välja. Viktoriagatan,
Karl Gustavsgatan, Vasaplatsen 11 B. Där föddes Karin Boye.
Pistagegrön är fasaden.

+

Varje vecka tar jag 4:ans spårvagn från Valand
till slutstationen Mölndals Torg, på väg till terapi.
I ur och skur, i vårgrönska och snö, står under ett träd
på torget en minitant i brons. Lätt framåtlutad,
med håret draget till en knut i nacken och vänsterarmen
böjd med öppen hand, i väntan på en hemlig gåva.
På fundamentet där hon står är ingraverat ”Akta
Jorden”.
Torgtanten har fött en lika småväxt dotter som flyttat
hemifrån och bildat bronsfamilj. De bor på Olof Palmes
Plats, strax framför Folkets Hus. Hon, dottern, är evigt
väntande i sista månaden, stackars hon. Maken håller
fanan högt.

Välkommen till Heidruns Åsa Linderborg!

2009-02-14T10:45:00.000-08:00

(Det härliga bokomslaget är skapat av Jesper Weithz/Revoluform)

En intressant aspekt med Åsa Linderborgs självbiografiska barndomsskildring, Mig äger ingen, är allt det som kan kallas autentiskt, det som i miljöer som hon vistas i är så självklart osentimentalt, bortom en massa värderingar och bedömningar. Det har med det bevarade barnaminnet att göra, kanske också sinnet, det oförstörda men för den sakens skull allt annat än naiva. Barnets dubbla blick ser och ser igenom, skyddar och behöver skydd. Turerna med den törstige fadern, tillika mästerhärdaren på Metallverken i Västerås, leder till många jobbiga lägen och stunder som förstärks av författarens förmåga till just närvaro i den känsla som då fanns.
Och mellan dessa svårhanterliga verkligheter och den avundsvärda möjligheter till varma, välkomnande miljöer, kutar ett barn i folkhemssverige på 1970-talet. Inte minst hennes "italienska" tillflyktsort hos moster Nina och hennes Guido i Skiljebo, doftar friskt och förföriskt av oregano, vitt bröd och olivolja. Så här vackert kan ett eternithus inramas: "Huset var kvadratiskt med en fasad av grå eternitplattor och låg i hörnet av en stor trädgård som levde sitt eget liv till lycka för den som inte hade ansvaret. Den prunkade av blåsippor, astrar, gullvivor, hallonbuskar med bär stora som tomteluvor och bigarråträd som nuddade stjärnorna."

”Pappa och jag”
Författaren ÅSA LINDERBORG läser
och berättar runt sin barndomsskildring.
Servering och boksignering
Heidruns Bok & Bildcafé
Sönd 22/2 kl 16.00
Förhandbokn. 0560 421 26
Arr. Heidruns vänner, med stöd av
Kulturnämnden och ABF N. Värmland

BOKGETENS LITTERÄRA LÖPSEDEL

2009-02-07T11:08:00.000-08:00

KLAUS FISCHER
är född och uppvuxen i Linköping, men bor numera i Stockholm. Han är verksam som dramatiker och poet. Fyra pjäser i olika genrer har uppförts av honom på teatrar i Stockholm och ute i landet. 2008 kom diktsamlingen SOM EN SKUGGA PÅ JAKT EFTER SOL, Heidruns förlag. (Författarfoto: Mats Lundqvist)
Följande dikter är nyskrivna.

DEN HÄR GÅNGEN

Det hörs hur isen lägger sig
ner i viken Hundarna
i lunden är ludna idag Flocken

på fältet är mindre men skäller mer
Ingen ska komma och säga att vi är
dåligt förberedda den här gången

HELA NATTEN

Jag vaknar utan att ha sovit
bara blundat hela natten
har det snöat i mitt huvud

och blåst ner träd på gården

ÄNDÅ KAN

Nu har vinden också blåst bort
Inte ett strå rör sig i gräset
runt elskåpet Ändå kan

buskarna framför Konsum
inte stå stilla idag heller

PÅ BOTTEN AV EN

Kantstenen står fortfarande och väger
på Svarvstolsvägen Inget regn idag heller
bara tre sandiga slattar Brännvin Special

på botten av en halshuggen flaska i rännstenen
fälgen från en Ford och regnbågens alla färger
i bäcken av bensin som porlar nerför backen

PÅ ANDRA SIDAN

Framför det tomma kärlet för returpapper
ligger gamla tidningar och skrevar med mittuppslagen
Trottoaren går ett varv till runt kvarteret, men det är

ingen som följer med idag heller På andra sidan
grusplanen har gräset också stannat nu
Himlen helt flådd, inga moln, bara nerver

BOKGETENS LITTERÄRA LÖPSEDEL

2009-02-02T08:35:00.000-08:00

BLL är namnet på den ruta i världsrymden, där vi tänker publicera olika texter/bilder av kända som mindre berömda författare och konstnärer. Poesi. Prosa. Miniessäer. Brev. Debatt. Bilder. Allt som möjligt tänkas kan. Kanske en kommentar till den tid och den värld vi lever i, en hyllning till en människa, ett inspirerande boktips…
Formen kommer säkert att förändras, men tanken är att varje text ska ligga en vecka på plats, men kvar i arkivet betydligt längre.
Det är vår kringfarande korrerspondent och tecknare, Gunnar Svensson, som hämtat mongolisk inspiration till BLL-loggan och det är därför passande att vi inleder äventyret med en text av Svensson, ur hans nyligen utkomna LIVET, ett spektakel (Heidruns, hösten 2008).

Bidrag och förslag, idéer och hugskott, skickas till Bengt@heidruns.se

Med varma vinterhälsningar!
Bengt Berg/Heidruns

......

Gunnar Svensson
Morgon i Mongoliet

Jag väcks vid femtiden av ett öronbedövande dån, det låter som flyglarm, från absolut tystnad till fullt crescendo. Inte bara yl, yl, utan verkligen: OOOOiiiiiiiyyyyyyyiiiii, med fullt ös. Efter några minuter återigen tystnad, endast några korta bjäffanden från byns hundar. En flock vargar går förbi.

Omkring fem meter från jurtan hade de passerat, spåren från deras stora tassar påminner om varma filttofflor i det frostbitna gräset.
– Var de många, frågar jag min värd.
– Säkert ett tjugotal.
Honom jag frågar är mongol, herde som nästan alla andra, ryttare som alla mongoler.
– Skjuter ni några av dom?
– Jo, om de visar sig i dagsljus.
Han rullar en cigarett och flinar.
– Självklart. Smådjuren har vi instängda i fållor om natten. Hästarna skockar sig och slår bakut. Våra hundar är orädda. Ibland tar vargarna någon get eller oxe, men då smäller det, konstigare än så är det inte.
Han med den långa manen hopsatt med ett rött band, klädd i den mongoliska kappan med tygskärp virat ett par gånger runt magen,
basker, cigarett i sitt stadiga leende, den mannen anser att jag skall hänga med på en liten ridtur.
Jovisst, tycker jag.
Han har riktiga läderstövlar med dubbelt skydd vid vristen för stigbygelns skull. Avundsjuk på hans fina stövlar, han skrattar åt mina sandaler. Länge har jag letat men inte hittat stövlar stora nog.
Vi rider ut på stäppen med ängder gröna, doft av örtagård. Solen redan het, det ångar från markens gröda.
TJOOH, skall man skrika åt hästen, liten och satt, mager om bena, kort hals, litet huvud, pigga ögon. Alla hästar jag ser är oskodda, kanske för att de aldrig används som dragdjur, att dra kärran är oxens lott.
TJOOHH, tjooh och den faller in i ett mjukt trav. Min vän mongolen, han som flinade åt mina sandaler, rider in i ett snår, bryter en piska åt mig. Vi rider mot solen och stäppens alla dofter: fårpiss, nejlikor, klosterträdgårdens alla örter, lukt av hästsvett, getragg, gammalt läder.
Han rider i mongolherdarnas hårda träsadel, en mjuk rysk sadel har jag fått låna.
Plötsligt rider han om mig i full galopp, tar fram tobaksburken, strör ut tobak i det lilla papperet, rullar, slickar ihop, tänder och blossar, i samma gungande fart.
Han flyter fram över den böljande stäppen. Kisande mot solen ser han ut över sitt landskap med milavida horisonter, ännu längre bort i den blåskimrande förmiddagen ser vi Selengaflodens dalgång kröka sig mot norr.
Hur, när, vart flyttar man en jurta? Det runda tältet som är uppbyggt av ett enkelt spjälnätverk omsvept av filtad ull. Ytterst tältduk omvirad av rep, fast förankrat i backen. Formen och de hårt spända repen är till för att jurtan skall motstå de hårda vinterstormarna.
Kvinnan jag besöker verkar vara över sextio, med ett vist gammalt ansikte som kisat mot stäppens sol under många år. Hennes man är borta för att finna en ny betesplats åt kreaturen inför vintern.
Vi flyttar fyra gånger om året berättar hon, att ta ner och sätta upp jurtan tar bara ett par timmar, allt är löst och hopfällbart. Trägolvet är hopsatt i sektioner, dörren har gångjärn men karmen är fastsatt med rep. Inredningen är ett skåp, bord med två pallar, två sängar, en massiv hög med vackra varma ullfiltar. I mitten spisen, en enkel plåtkamin, inga fönster, dagsljuset kommer in via toppen av jurtan och från dörren som för det mesta står öppen.
Själv har hon kört buss åt ryssarna under sin mest aktiva tid, fortfarande kör hon motorcykel och rider när det behövs.
Betet bestämmer var vi skall sätta upp jurtan nästa gång, lägger hon till. Hon bjuder på kerif, torkad getost, kumys som är jäst stomjölk och en slags tunn filmjölk av get. Kanske det är fårmjölk, men vinden från den nattliga getfållan ligger på och fyller jurtan med sin fräna syrliga pisslukt.
Fem olika stora grytor håller hon igång, det kokar och pyser i två separata kokhus plus en jättegryta i huvudjurtan. I taket hänger fårkött för torkning. Endast den lilla katten finns hemma hos gumman, jo, och de två vallhundarna.
Barnen har flyttat in till storstaden Ulan Bator, dock jag trivs med nomadlivet, säger hon, speciellt är det att köra motorcykel i full fart över kullarna häromkring, särskilt vackert vid fullmåne.

En mongolgrabb vid pass åtta sitter på ena skackeln, sparkar en motsträvig oxe i sidan. De är på väg uppför en tvärbrant sluttning för att hämta hö. Fadern väntar däruppe, han och en kamrat räfsar ihop det hö de slagit tidigare på dagen.
Deras redskap ser ut som de nordiska slåtterfolkens, något grövre, lien har långt skaft med lädersnörda handtag. Höet är klart annorlunda, doftar aromatiskt sensommarhöst.
Grabben lösgör en yxa och ger fadern, han går in i den närbelägna skogen och tar ner några långa smala aspar, slanorna används för att hålla höet på plats i de tvära stupen. Samtidigt får de ved ner till dalgången för att värma jurtan.

Skogen består främst av lärk, tall, gran med olika lövinslag mest asp och björk. Ölandstok eller potentilla växer överallt, främmande orkidéer lyser inne i skogen.
Kärran fylls långsamt med vinterfoder, korparna skriker ropande åt varandra uppe i bergen, blå skymning kommer glidande. Solen är på väg ner, kylan kryper innanför tröjan, nyper i öron och näsa.
Pojken har hållit igång sedan gryningen, vallat en hjord med hästar, flyttat några jakar, ridit upp med mat åt slåtterkarlarna. Hämtat en jakoxe långt bortifrån, spänt för och kört hö till sena kvällen.
1 oktober börjar han skolan i grannbyn. Dit rider han med två egna hästar, en är med som reserv och sällskap.

Heidruns vänners årsmöte 2009

2009-02-01T11:38:00.000-08:00

Selmas samlade vrede
en fängslande teaterföreställning, med Carina Ekman i den bärande rollen som den 60-åriga Selma Lagerlöf, på krönet av sitt liv och diktarbana och med följsamt musikaliskt bistånd av Johan Fält, som bland annat för Gustaf Frödings talan i den klassiska dikten "En morgondröm".
Föreställningen gavs på Sahlsträmsgården i Utterbyn, där årsmötet för Heidruns vänner gick av stapeln. Denna timslånga föreställning förmedlade bärande pusselbitar ur Selma Lagerlöfs liv och verk, i en mycket levande text av Margareta Skantze, i regi av Leif Persson för Teater Dos.

Ismael Ataria | Allt jag vill för dig, ingen annan

2009-01-16T02:03:00.000-08:00

Ismael Ataria (f.1981) är poet, författare och artist. Krönikör i olika media. Han är född och uppvuxen i Hagfors, Värmland. Ataria turnerar ständigt runt med sina poetiska enmansshower som i media beskrivits som ”en rockkonsert utan musik!” – en blandning av komik humor och allvar.
Ismael Ataria skriver även flitigt för både radio och tidningar och har tilldelats flera kulturpris, bland annat av Hans Väpnargårds kulturpris 2007.

Allt jag vill för dig, ingen annan
Diktsamlingen skildrar hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Om den sorg och svärta som plötsligt slåss om utrymmet med längtan och kärlek. Om den ständiga väntan efter något som aldrig tycks hända. Om det outtalade människor emellan – att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv.

Författarporträtt: Rebecka Bergvall
Boken utkommer på Heidruns i mars

Hälsning från Västergötland...

2009-01-10T09:31:00.000-08:00

GOD FORTSÄTTNING på det ännu unga året önskar vi er båda!
Här hos oss och idag är det dö'väder. Det har avlöst den gnistrande skönhet som vi njöt av för någon vecka sedan.
Dock - när vi lagar mat vid vår spiselhäll och alldeles speciellt då vi steker strömming, falukorv eller, som nu idag, nötbog till en kvällens gryta, ja då fröjdas vi i våra sinnen. Som skydd mot stekstänk breder vi ut hela Värmland över hällen. Från i somras har vi rivit ut mittuppslaget i en turisttidning som vi fick i Mariannes livsmedelsbutik nedanför Stöpafors Herrgård. Vid stekning flyger tankar iväg liksom på vingar burna till Sunne, Torsby, Fensbol, Östmark. Tänk vad en karta kan ge och göra åt ett i övrigt "dö'väderstungt" januarisinne!

Allt gott!
Goda hälsningar från oss söder om Vänern, Jeanette och
Claes A i Tibro

Det våras för poesin – på Heidruns

2009-01-06T11:44:00.000-08:00

Ismael Ataria: Allt jag vill för dig, ingen annan
Diktsamlingen handlar om att leva som anhörig till en missbrukare. Om den sorg och svärta som plötsligt slåss om utrymmet med längtan och kärlek, den ständiga väntan på något som aldrig tycks hända. Boken handlar om det outtalade människor emellan, att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv.
Utkommer i mars

Gunilla Witt : Halvvägs nerför Vasagatan
Diktsamlingen "Halvvägs nerför Vasagatan" är en livsberättelse i sex delar som utspelar sig både mitt i Göteborg och vid barndomens sjö utanför Alingsås. Eller från nynnande stigar till 4:ans spårvagn.
Utkommer i mars

Ulf Andersson: Det självklaras tyngd
Varför? Mysteriets och gåtans hack i skivan. Inte svaren – det mäktar inte ens poesin – men preciseringar av frågan. I dessa trakter rör sig Ulf Anderssons dikter. Och i denna topografi är det inte de bullrande anspråken eller språkkritiska manifesten, utan det enkla och självklara som har störst tyngd.
Utkommer i april

Maria Elanders Vilda, ur Flickan som inte ville klippa sig, en barnbok som Heidruns ger ut i vår.

2009-01-04T01:41:00.000-08:00

Irländsk nyårshälsning från Svensson

2009-01-03T02:48:00.000-08:00

Vår kringkuskande medarbetare och författare Gunnar Svensson tillbringar vintern i Dublin och sänder oss denna betraktelse. I höstas utgav nämnde Svensson en diger bok – LIVET, ETT SPEKTAKEL – med just reserapporter och funderingar kring världen i stort och tillvaron i synnerhet. Boken kan beställas från vår hemsida: www.heidruns.se

”Tog tåget till Galway en stilla disig morgon, staden varifrån Nora Barnackle kom, hon som var James Joyce livskamrat. Utan henne ingen Ulysses eller ens Dubliners. Han var ihop med henne i over 35 år, hade svårt att klara en enda dag/natt utan henne. Nora var den självklara, fräcka, frimodiga, vackra, oberoende kvinnan som inspirerade till alla orden. Därav denna resa.

Galway på den irländska västkusten, en mindre fiskarstad med doft av fish & chips, stenkol, salt hav. Hamnade på O`RILEYS på Lord Edward Street (på gaeliska: Sraid An Tiarna Eadbhard) där några grabbar spelade banjo, fiddle, gitarr, säckpipa. Han med fiolen sjöng. Vi andra sjöng med beroende på hur mycket vi druckit av denna tjockmaltade Guinness som ofta följs av något starkare. (Irland har fullt av whiskeybrännerier.)

Var en tur ner till hamnen, satt på en pollare, kollade Seagulls from the westcoast. Den grå Västatlanten sträckte på sig, vågorna rullade dånande. Reste på mig. Ostadigt frysande, drog jag mig upp tillbaka till järnvägsstationen.

Beckett som gästade/arbetade hos Joyce beundrade Nora (Molly Bloom i Ulysses) för hennes enkla sätt att hantera sina gäster, hon kunde sjunga, dansa, laga mat och saknade respekt for s k fint folk (dock mest togs maten in från krogar i närheten). Beckett tackade för maten genom att översatta Joyce till franska.
Någon hade frågat, hur denna skulle läsas, Beckett svarade:
You cannot complain that this stuff is not written in English. It is not written at all. It is not to be red ... It is to be looked at and listened to. His writing is not about something. It is that something itself.

Pa hemväg till Dublin satt två yngre feta glada kvinnor mittemot på tåget – den ena i skarpt lila jacka och med korpsvart hår, den andra med illgrön peruk, grön dubbelknäppt trenchcoat, små handväskor hade de bägge som knyckta från varuhuset One Pennie, leopardboots – spelade fia med knuff. Något onyktra. Dock mycket glada over tagets ryckiga rörelser, kunde konsten att fuska.
De började skratta, fnissa, brister ut i exalterade explosiva skrattskrän. Som nyårsraketer stiger deras skratt. Skjuter upp och över oss andra, bubblande ohämmat skrattar de oss andra loss ur var vardaglighet. Några korta ord till varandra och skrattet bryter loss igen, rullar genom vagnen som fanfarer, ökar i volym, vi andra skrattar med, plötsligt frigjorda. Vet inte vad vi skrattar åt. ”

Gott Nytt/G.

Boksignering i Karlstad...

2008-12-18T12:39:00.000-08:00

... blir det fredagen 19/12 kl 12.30 hos Bok Herman/Bokia vid Stora Torget i residensstaden. Vi som är stand in för De Tre Vise Männen är Ingemar Eliasson, vars bok heter Mest skyller jag på Selma och innehåller tal till prisbelönta författare i Selma Lagerlöfs anda och reflektioner runt den värmländska berättartraditionen.
Gunnar Svenssons höstbok – Livet, ett spektakel – tar oss med runt om i Världen och Nordvärmland: Irak, Mongoliet, Kuba, Colombia, Norge och Likenäs, förstås. Och själv är Svensson på väg även denna vinter, till Dublin, varifrån vi hoppas få fortlöpande rapporter även till denna blogg. Och den tredje peppargubben är jag själv, som ger ut Kanske finns det fina dagar, dikter om allt från barndom till nu, nyss.
Kanske ses vi, hoppas det!

GOD JULGRÖT & ETT BÄTTRE 2009!

2008-12-17T06:16:00.000-08:00

Runt Heidruns ...

Medan kung Bore och gumman Tö leker kurragömma i vintern vill vi önska alla våra nära och fjärranväga vänner riktigt sköna dagar med tid för samtal, läning, promenader och inte min lite lugn och ro. Vi håller stängt på Heidrunsn Bok- & Bildcafé, men inomhus arbetar vi förstås med vårens bokutgivning.
Vår stödförening HEIDRUNS VÄNNER kan erbjuda ett verkligt fint program, med första datum 31 januari: årsmöte och en teaterföreställning – Selmas samlade vrede. I februari kommer Åsa Linderborg till Heidruns och längre fram i vår väntar en prima överraskning ...

Grattis Joar T!

2008-11-28T00:11:00.000-08:00

Joar Tiberg får Rubus Arcticus-stipendiet av Landstinget i Norrbotten. prissumman är på 100 000 kronor.

Juryns motivering:
Tiberg vill gå längre och väjer inte för att bryta konventioner. Han nyttjar gärna den spänning och kraft som finns i överraskningens moment. 'Alltid framåt, aldrig stelna', skulle kunna vara hans motto.
Besöken i språkets avskalade värld avlöses av reportage om människor i glesbygdens Sverige. Eller som när han skriver om fåglar. Långt bort i naturen bortom hus och människor? Nej, möjligen hittar ni Joar Tiberg fåglar i en av Stockholms tunnelbaneförorter.
Med sitt skrivande sällar sig Joar Tiberg till en av samtidens mest intressanta poeter."

Joar Tibergs senaste bok, Fåglar i förorten – med Finnskogen och södra Indien, utkom på Heidruns Förlag, 2007.
Titt som tätt förekommer hans lyriska fågelrapporter på Aftonbladets och DN:s kultursidor.

Intensiv bokhöst

2008-11-26T11:48:00.000-08:00

Som vanligt fungerade bokmässan i Göteborg i slutet av september som en lifeline för nya böcker, som spred spänning inför annalkandet till mässhallarna. Vi hade mycket lettiskt på gång och Värmland kamperade ju i samma kvarter som fokuslandet Lettland. Vi for till Göteborg utan att ha sett våra nya böcker, men vars knappt torkade trycksvärta vi njutningsfullt sniffade i oss när tejpens bandage runt grå kartong var bruten: Jo! Där är kokboken Mor lärde mig, med all denna läckra husmanskost som Diana Krumins Engstedt samlat ihop. Och där diktsamlingarna av Knuts Skujenieks och Guntars Godins. Och strax hör vi brobyggaren himself, Juris Kronbergs röst och vi vet att allt kommer att gå vägen, även denna gång.

Och efter Göteborg följde den värmländska bokmässan på VM i Karlstad och nu lackar det mot jul. Finns det bättre julklappar än hårda bokpaket, näst efter slips och slippers förstås?

Nu, instundande helg, lördagen 29/11 närmare bestämt, är det bokfest på Finnkulturcentrum i Torsby, där lokala författare kommer att reducera julklappsbekymren för mången nordvärmlänning. Heidruns är förstås på plats med bl.a. Gunnar Svenssons häromdagen i radions P1-bibliotek omnämnda LIVET, ETT SPEKTAKEL.

Och andra. Böcker och spektakel.

Så det är bara att titta in, mellan 10-14.

Dörren är stängd, men det är öppet i anden...

2008-11-25T06:42:00.000-08:00

När november håller på att blåsa bort och det första flämtande adventsljuset närmar sig så har vi stängt på Heidruns Bok & Bildcafé. Men uppe på takåsen rör det sig, då "Byggbröderna" skickligt balanserar och hanterar de takplåtar som inom kort skall täcka det förut så vackert rostiga taket.

Dock, genom vår hemsida (www.heidruns.se) kan böcker beskådas och beställas, såväl värmländska och svenska som lettiska och ännu mera utrikiska.

Om du är ute i god tid slipper du stressa med julklapparna.

Novemberglädje

2008-11-22T09:58:00.000-08:00

"Kämpandet har många sidor. Med världen som sin arena, och kämpandet i det lilla som det stora, personifierar Bengt Berg entreprenörskapet. Han är en förebild för alla åldrar. Bengt har med sin person och Heidruns Bok & Bildcafé skapat 'en glänta i tiden' som han själv skulle uttrycka det. I sällskap med Bengt eller på besök i caféet kan man få en förnimmelse av de värden och verkligheter som ligger utanför den egna personlighetens begränsade staket. Om man söker en sann och fullständig betydelse av begreppet 'kultur' så man den hos Bengt Berg. Han sätter hela tiden Värmland på kartan oavsett var i världen han befinner sig. Han skapar en känsla av nyfikenhet på Värmland. Att placera det lilla på den stora kartan premieras med Årets turismentreprenör 2008."

Sunne 20 november 2008

Det är förstås med rodnande kinder man läser diplomtexten, undertecknad av Region Värmlands ordförande Tomas Riste och dess turistchef Karin Vangstad. Ja, överraskad, glad och lätt omtumlad.

Den första jag vill tacka är förstås Gun-Britt, som genom de 18 åren också arbetat med att praktiskt förverkliga det som är och förblir Heidruns fyra ben: Caféet (med doft av nybakat), utställningar (från skolbarnens färgglädje till Lena Cronquists grafik), program både inomhus (under mörkertiden) och i trädgården under sommaren, och bokbenet (förlag och butik).

Det sistnämnda benet skulle inte vara vad det är utan vår oförtrötteliga vän och bokälskare Gurli Grönquist som stått vid vår sida i vått och torrt. Ett stort tack också till vår vänförening HEIDRUNS VÄNNER i allmänhet, dess ideellt och praktiskt fungerande styrelse i synnerhet under ordförande Vingrens ledning.

Ja, så himla glada blev vi att beslöt oss för att ta Fan i bloggen, ovissa om att kunna ro den i land. Men vi försöker. Här är den. Getbloggen på Heidruns, ett femte ben rakt ut i cyberspace!

Välkomna!